Sedan reste sig Jökul från bänken, och Allstark trädde fram emot honom.
I fräsande raseri drabbade de tillsammans, men Jökul hade öfvertaget. Han ledde emellertid brottningen bort mot den bänk, där Torsten satt, så att denne fick ett fast tag i Allstark, och Jökul sökte sedan förgäfves att draga honom ifrån bänken. Så häftigt drog han, att han kom att stiga med fötterna ned i salsgolfvet ända upp till anklarne.
Men då stötte Torsten den andre ifrån sig, så att Jökul föll baklänges och fötterna gingo ur led.
Då gick Allstark hän och satte sig på bänken, men Jökul reste sig långsamt och sade:
»Icke se vi alla dem, som sitta härinne på bänkarne.»
Kung Gerröd sporde nu sin gäst Gudmund, om ej också han ville gifva sig i leken. Då denne sade sig ej hafva något däremot, befallte Gerröd jarlen Agde att taga hämd för sina män.
Jarlen genmälte, att han vissligen för länge sedan upphört med all brottning, men han ville dock lyda konungen.
Därpå togo de båda kämparne af sig kläderna, och aldrig hade Torsten förr sett en så trollvulen buk som på jarl Agde — den var blå som stål.
Gudmund gick emot honom, och var han hvit i skinnet.
Strax ilsknade jarlen till, och han satte näfvarne så hårdt i Gudmunds sidor, att magen buktade sig ned på benen, och bägge tumlade de vildt om i hallen, tills de kommo hän till Torstens plats.