Sedan knackade Torsten på stenen, där den var gul, och det kom solsken, så varmt, att allt haglet smälte inom kort. Därpå fylldes salen med ljuflig vällukt, och konung Gerröd förklarade Torsten vara en sanskyldig konstnär.
Ännu en lek hade han kvar, sade han; den kallades svängleken.
Äfven den ville Gerröd gärna se.
Torsten ställde sig midt på hallens golf och knackade på stenen, där den var röd, och ut slogo gnistor.
Sedan ilade han utmed bänkarne, rundt om i hallen, och gnistorna yrde ikring med växande fart, så att alla därinne måste hålla för sina ögon.
Men kung Gerröd skrattade godt.
Och elden tog till att ökas, så att alla de andra tyckte det vara väl starkt. Då drog Gudmund sig hastigt ur hallen, såsom Torsten redan rådt honom.
»Viljen I hafva leken ännu ystrare?» ropade Torsten.
»Ja, låt se, sven», svarade Gerröd.
Då slog Torsten ännu hårdare på stenen, så att gnistor hveno kung Gerröd i ögonen.