Därefter skyndade Torsten ned till dörren, vände sig där om och dref sten och stålbrodd in i hvar sitt öga på Gerröd.
Denne segnade död ned på golfvet, och Torsten ilade ut.
Där satt Gudmund redan till häst, och Torsten bad honom genast rida i väg; »ty här är icke platsen för försagdt folk», sade han.
De sprängde åstad fram mot ån. Stenen och stålbrodden hade redan återkommit till Torsten, och denne berättade konung Gerröds död.
De redo sedan öfver ån och hän till det ställe i skogen, där de första gången träffats.
»Här måste vi skiljas», sade Torsten, »ty mitt folk menar nog, att det nu är tid för mig att vända tillbaka.»
»Nej, far hällre hem med mig», bad Gudmund, »jag skall löna dig för godt följe.»
»En annan gång vill jag mottaga din bjudning», svarade Torsten; »men själf skall du nu med en mäktig skara kämpar draga till Gerröds gårdar, ty landet är i edert våld.»
»Så vill jag låta dig råda», återtog konung Gudmund; »min hälsning skall du bringa konung Olof.»
Därpå framtog han ett gullkärl, ett silfverfat och ett tjugo alnar långt handkläde, hvari guld var inväfdt.