»Nej, det vill jag icke», svarade Odd, »ty ingen heder vinnes af att råna kvinnor, och skola de nog vedergälla eder det omak, I dem gjort. Strax i morgon vill jag fara härifrån.»
Efter en längre äfventyrlig färd till Bjarmaland[[2]], kommo de tillbaks till Finnmarken och lade till vid samma plats, där de nyss varit.
[2]. Landet vid södra och östra stranden af Hvita hafvet.
Som de lågo där om natten, fingo de höra ett väldigt brak, och som de ordade om, hvad detta månde betyda, kom en ny och vida värre skräll, och så snart denna tystnat, kom en tredje, som var ännu våldsammare.
»Hvad tror du, broder Odd», sporde Gudmund, »att detta kommer sig af?»
»Jag har hört sägas», svarade han, »att när två väder samtidigt gå i luften och susa emot hvarandra, uppstå häftiga skrällar. Nu måste vi rusta oss, som om svår storm vore att vänta. Det är finnarne, som rifva sådan väderlek upp åt eder, för det I plundraden dem.»
Sedan gjorde de sig, enligt Odds föreskrifter, så segeldugliga som möjligt.
De drogo upp sina ankare, och nästan i samma ögonblick bröt ovädret löst.
Det var så kraftigt, att det genast dref dem bort från land, och det var dem icke möjligt att använda roder. De kunde ej annat än länsa undan, och alla, som kunde komma till, öste.
Så voro de i tjugo dygn oafbrutet i drift.