Till sist kallade Odd på sin broder Gudmund och bad honom kasta allt det byte, de rånat från finnarne, öfver bord, »ty förr sluta vi icke vårt kringtumlande», sade han.
»Men hvad gagn skola de hafva af allt det, jag kastar öfver bord?», invände Gudmund.
»Låt du dem sjelfva sörja för det!» sade Odd.
De togo då fram allt det byte, de tagit från finnarnes kvinnor, och vrok det i hafvet, men så snart alla sakerna kommit öfver bord, drefvo de först framåt längs den ena skeppssidan och sedan tillbaka längs den andra, tills de alla samlats till ett enda bylte.
Därpå flög detta med rasande fart rakt emot ovädret och försvann ur deras åsyn.
Samma dag detta skedde, skingrade sig dimman och sjön stillnade, och en kort stund härefter fingo de land i sikte.
Alla undrade de, hvad detta kunde vara för land.
»Min tro är», sade Odd, »att vi kommit långt norrut, och efter allt hvad jag hört af kunskapsrika män, håller jag för sannolikt, att detta månde vara resarnes land. Men som vårt folk nu är svårt medtaget, återstår för oss intet annat än att här söka hamn och hvila, hur det sedan än månde gå.»
De närmade sig, och landet, som sträckte sig fram emot dem, syntes dem vara ett näs eller en stor ö.
Där fanns en god hamn, hvari de förtöjde skeppen; och ofvanom den utbredde sig en stor skog.