Sedan de slagit upp sina tält på däck, befallte Odd, att man skulle ro längs land och utspäja trakten.
Och snart kommo männen tillbaka med den upplysningen, att man kommit till en ansenlig ö, som var obebyggd men bjöd på mycken härlighet. I skogarne funnos djur i mängd, och vid stranden varsnades hval, fågel och en stor hop säl. Och det var fastland midt emot.
Odd bad sina män vara varsamma om sig.
»Hvar natt skola tolf man hålla vakt här på ön; med fiske och jakt skola vi lifnära oss, och vi skola hålla oss så karska vi kunna.»
Och detta gjorde de.
En dag, när de vandrade in i skogen ofvanför hamnplatsen, fingo de se en reslig björn. Odd sköt på honom och träffade honom: hvarpå han draps.
Sedan lät Odd uppstoppa huden, och djuret stöddes med spjälar, så att det sträckte fram nosen och stod säkert baktill. Därpå lät han ställa björnen på en klippa, som vätte inåt fastlandet, så att den blickade ditåt.
En flat sten, hvarå eld kunde tändas, lades i dess uppspärrade mun.
Så uppehöllo Odd och hans följeslagare sig där i någon tid, och esomoftast sågo de gestalter röra sig däruppe på fastlandet.
Många voro de ej, men så storvuxna voro de, att man förstod, att det var resar.