Dofre tyckte sig hafva gjort mycket illa, ifall han dräpt gossen, och det grep honom så djupt, att han storgrät.
Men bäst som han af smärta förvred dragen och skakade på hufvudet, kvicknade Harald till. Då han såg upp mot Dofregubben, syntes denne honom mycket märklig, i det han gråtande bredde ut mungiporna och spärrade upp ögonen.
»Sant är det dock att säga, fosterfader min», sade svennen, »att ej mången är fager, när han gråter, ty nu är du mycket ful att se, och du är stor i ansiktet. Men var glad, ty mig fattas intet.»
Då gladdes Dofre, och han satte pilten ned i sin klippboning.
Harald stannade där i fem år, och aldrig saknade han där, hvad han behöfde.
Ja, Dofre älskade honom så mycket, att han aldrig nändes säga honom emot. Han gaf honom allsköns kunskaper och vande honom vid idrotter. Och Harald växte till och vardt allt starkare.
Det är berättadt, att Dofre en dag sade till honom:
»Nu tycker jag mig hafva lönat dig rätt, för det du skänkte mig mitt lif, ty jag hafver höjt dig till konungamakten: din fader är död, och jag var ej långt ifrån honom, när han dog. Nu skall du fara hem och taga emot hans rike. Och lägger jag dig på hjärtat, att du ej låter skära ditt hår eller dina naglar, förrän du varder envåldskonung öfver allt Norge. Jag skall vara din hjälpare, och när dig skall jag vara i striderna. Däraf skall du få gagn; jag varder farlig för dina fiender, enär jag ej blifver lätt att se. Lef nu väl och lyckosamt! Gånge dig allt till heder och lycka, till ära och sällhet, fastän du varit här nere hos mig!»
När Harald återkom hem, vardt han tagen till konung öfver de fylken, som varit hans faders. Sina män förtalde han, hvar han vistats under dessa fem år, och vardt han kallad Harald Dofrefostre.
Men sedan han underlagt sig allt Norges land, fick han namnet Hårfager.