När denne sålunda kom loss, tackade han gossen för lifvets gåfva; och sedan höll han ej länge på med att binda sina skor.
»Han lade svansen på ryggen», berättas det, »och satte i väg bort, så att man såg hvarken väder eller rök af honom.»
Strax därefter saknades Dofre, och då konungen sporde, hvem som var skyldig till detta dåd, förklarade pilten själf, att han löst jätten. Då vardt kung Halfdan så svårt förbittrad, att han jagade bort sonen; någon lust att dräpa honom hade han icke.
Och han hotade att låta enhvar, som komme Harald till hjälp, få hårdt umgälla detta.
Han bad sonen söka sin hjälp hos Dofre troll.
Därpå vankade Harald ut i mark och skog. Och han låg ute i flera nätter.
Så stod han på den sjätte dagen ensam å en öppen plats i skogen, mycket medtagen af törst och hunger. Och han såg en stor och stark man närma sig. Han kände igen Dofre troll.
»Nu har du det icke häller rätt godt», sade denne; »och kan man säga, att du mäst för min skull hafver det så — vill du nu följa mig hem till min boning?»
Den lille Harald jakade, och jätten tog honom upp i famnen och gick med raska steg bort med honom till en bärgsklyfta.
När han trädde dit in, hukade han sig ej tillräckligt långt ned; hvadan han kom att köra pilten, som satt på hans arm, så hårdt upp mot hällebärget, att han föll i vanmakt.