Men konung Halfdan förklarade, att han aldrig skulle få någon nåd, utan fjättrad skulle han invänta den stund, då ting komme att sättas och han därå skulle dömas till den nesligaste död.
Han förbjöd strängt enhvar att bringa denne jätte någon hjälp eller gifva honom mat. Den, som det gjorde, skulle mista intet mindre än sitt lif.
Därpå gick konungen ifrån Dofrejätten, som satt där ensam och fjättrad kvar.
Kort därefter kom konungens son Harald, sedermera konung Harald hårfager, hem och fick höra hvad som timat och hvad hans fader sagt. Då visste han, att det till intet skulle tjäna att bedja för Dofre.
Harald var då endast fem år gammal.
När han kom till kammaren, hvari Dofre satt bunden, syntes denne nedtryckt af sorg.
»Du har det icke rätt godt», sade gossen; »vill du kanske få lifvet till skänks af mig?»
»Med tanke på din faders ord», svarade han, »vet jag ej riktigt, om jag kan taga emot den gåfvan och därmed kasta dig i sådan fara.»
»Hvad behöfver du sörja för det?» återtog Harald.
Han drog ett kortsvärd, som han fått som gåfva af en trollkunnig finne och som var ett härligt vapen. Med det högg han järnet och blylänkarne af Dofre.