Dofrejätten i Norge.
Fylkeskonungen Halfdan den svarte kom underfund med, att mycket goda klenoder esomoftast försvunno från hans »gullhus», det skrin, hvari de förvarades.
Då blef konungen betänksam, ty han antog, att den tjufven skulle komma ännu oftare; och han ställde därför med klok list så till, att enhvar, som ginge in till skrinet för att därur taga guld, måste stanna kvar och bida sin tid. Och som han kunde förstå, att den, som höll på med dessa ogärningar, var både stor och stark, lät han smida sig ett både stort och starkt fotjärn samt sno sig de säkraste länkar af bly.
När man sedan tidigt en morgon såg efter »gullhuset», inträffade det, att man därinvid fann en ansenlig jätte.
Detta troll var både digert och högrest.
Men som icke mindre än sextio man kastade sig öfver honom, kom han till sist i järn, och de bundo hans händer med blylänkarne.
Denna behandling tog han lugnt.
Då konung Halfdan sporde honom efter namnet, sade han sig heta Dofre, och han hade hemma i det fjäll, som bar hans namn.
Därpå frågade kungen, om han värkligen stulit hans guld.
»Nog är det sannt», sade han och bad om nåd. Han erbjöd sig till och med att ersätta det stulna med dess tredubbla värde.