Där kom en man till dem, som kallade sig Karlshöfde, och ville ha tjugofyra skinnpälsar för sin herres, bonden Getes, räkning. Dem fick han mot löfte, att de i stället skulle få mjöl.
Karlshöfde gjorde ett bylte af skinnen, kastade det på ryggen och ilade bort.
När bröderna sedermera ej hörde något af mjölet, beslöto de att söka upp Gete, gäldenären.
De drogo upp längs alla dalar, frågade efter honom, hvart de kommo, men ingen kände något till honom.
Slutligen funno de i en aflägsen dal en gammal man. När icke häller denne kunde lämna något besked om den eftersökte, sporde de honom, om han ej kände något ortnamn, hvari namnet Gete ingick, och de fingo då veta, att inne mellan bärgen reste sig några klippmurar, som kallades Getehamrarne.
Dit foro de och funno en klipphåla, som de trädde in i.
När de gått en stund i mörker, fingo de se en eld flamma långt inne i hålan, och vid elden satt en man, i hvilken de igenkände en gammal bekant — Karlshöfde, han, som sprungit sin kos med skinnen.
Han for upp emot dem, bjöd dem välkomna och tog emot deras ytterkläder för att förvara dem.
Så satte de sig ned vid eldskenet, och som de sågo sig omkring, förekom det dem, som om Grims försvunna tjur Brandkrosse stod där lifslefvande inne under bärgväggen.
Då bad Karlshöfde dem stiga längre in — in i själfva hallen.