Där sutto män på de väggfasta bänkarne, och de igenkände på dem sina skinnpälsar. I högsätet satt en man, klädd i röd päls. Han var stor och ståtlig att se.
Vänligt hälsade han dem och bad dem stanna där, så länge de ville; hvarefter han anvisade dem plats vid sin sida.
Det var kung Gete.
Sedan blefvo de rikligt undfägnade med mat och goda dryckesvaror.
Vid Getes andra sida sutto två sköna kvinnor, hans hustru och hans dotter.
Men snart visade sig Grim inbunden och förstämd. Detta märkte kung Gete, och han sade:
»Jag hafver en sak att godtgöra, Grim. Det var jag, som sände min träl Karlshöfde efter ditt älsklingsdjur Brandkrosse, den bästa tjur, som fanns på hela Island. Och när du första kvällen här tyckte dig se den, var det allenast dess hud, som stod uppstoppad med mjöl. Huden och mjölet vill jag nu gifva dig som vederlag för djuret, sådant det var i lefvande lifvet. Tillika har det förekommit mig, som om du mera än tillfälligtvis haft dina ögon fästa på min dotter Droplög, som här ler vid min sida. Och står din håg till henne, så skall jag nog gifva dig henne till äkta, och god hemgift följer, ifall du vill taga henne med dig hem till Island. På mödernesida är hon välboren, och på fädernesida är hon icke häller kommen af småfolk.»
Detta förslag tilltalade Grim, och ett präktigt bröllopsgille hölls i kung Getes bärgasal.
Snart uppstod god kärlek mellan de nygifta, och Grim var nu mycket nöjd med sin ställning.
En dag, då det led fram mot våren, sporde kung Gete Grim, hvad han nu tänkte taga sig före, och denne svarade, att han ville fara hem till Island lika gärna, som han ville lefva.