Striden slöts så, att Brynjolf och hela hans följe stupade, utom tre man, som kommo undan i skogen och sedan skyndade till konungen med dessa tidender. Och snart spordes de vida omkring.
Då frågade en dag bonden Styrkar — den berömde bågskytten Einar Tambarskälfvers fader — sin gäst, isländingen Torsten Oxefot, om han ville draga med honom till Hedarskog. Torsten, som var en för sina kroppskrafter fräjdad man, var genast redo, och tidigt en morgon begåfvo de sig på skidor upp bland fjällen och stannade ej, förrän de i kvällningen kommo till ett härbärge för farande folk. Här tänkte de hvila öfver natten.
Och medan Styrkar gjorde upp eld, gick Torsten ut att hämta vatten i en närliggande fjällsjö. Han bar ett spjut, som han fått af Styrkar, i den ena handen och en vattenspann i den andra.
Då han närmade sig sjön, såg han en ung kvinna — äfven hon bärande en vattenspann — gå längs med stranden.
Hon var ej synnerligen hög men underbart tjock.
När hon varsnade Torsten, kastade hon spannen från sig, tog ett stort skutt och lopp hemåt. Torsten satte äfven ned sin spann och sprang efter henne.
När flickan det såg, ökade hon farten, och nu sprungo båda, så mycket de orkade, men afståndet mellan dem förblef detsamma.
Till sist såg Torsten en stor och stark byggnad resa sig. Det var den, som Brynjolf sett. I den slank den digra flickan in och smällde dörren igen efter sig. I detsamma slungade Torsten efter henne sitt spjut, som for i dörren och flög igenom den.
Torsten steg in i byggnaden och fann spjutet sitta i golftiljan, men flickan såg han icke till. Så kom han till en sängkammare, där ljus brann i en stake.
Han såg, att en kvinna — »i fall man så kunde kalla henne» — låg därinne i sängen, både högrest och tjock, både svart och blå i ansiktet, med stora, breda drag.