Hon låg i en silkessärk, så röd, som om den varit tvagen i människoblod. Hon sof djupt och snarkade oerhördt högt.
Svärd och sköld hängde ofvan henne; och Torsten steg upp på sängkanten, tog ned svärdet och drog det.
Sedan drog han kläderna af trollhustrun och såg, att hon var alldeles luden utom under den vänstra armen, där det fanns en bar fläck. Och det föll honom in, att där och endast där bet järn på hennes kropp.
Han rände svärdet dit in, så att käringen vaknade, men ej var det vid en god dröm!
Famlande med bägge händerna, såg hon upp. Men i samma ögonblick släckte Torsten ljuset i staken och hoppade ned, medan hon störtade fram mot dörren, dit hon trodde dråparen smugit sig.
Men när hon nådde den, segnade hon död ned med svärdet sittande kvar i sin kropp.
Torsten gick hän till henne, ryckte åt sig svärdet och vandrade vidare, tills han kom till en dörr, som stod på glänt.
Han såg en stor man sitta därinne på ena långbänken. Det var en väldig skepnad, och öfver honom hängde hans härkläder.
Vid hans sida satt ett högrest kvinnotroll, argsint att betrakta och ej just så gammalt. Två skalliga gossar lekte på golfvet.
»Är du sömnig, fader Järnsköld?» frågade hon.