Just som käringen närmade sig med tänderna hans strupe och han gjort sitt löfte, strömmade en underbart klar stråle in i huset och slog henne i ögonen.
Denna syn bekom henne så illa, att all kraft gick ur henne, och hon började att gäspa hiskligt.
Därpå kastade hon upp, så att det flödade ned öfver Torstens ansikte, och nära var, att han blifvit kväfd.
»Man finner det häller icke otroligt, att någon part af allt det ohyggliga, hon utspydde, inkommit i Torstens bröst, ty han tycktes sedermera äga förmågan att skifta hamn.»
Så lågo de bägge mellan himmel och helvete, ty ingen af dem förmådde resa sig upp.
Under tiden låg Styrkar på bänken i härbärget och undrade, hvarför kamraten dröjde. Som han låg där, kommo två piltar inspringande med styggt utseende och kortsvärd i händerna.
Genast öfverföllo de honom, men han bröt en stock ur bänken och genompryglade dem därmed, tills de båda gåfvo upp andan.
Sedan gick han ut, alltjämt undrande, hvar Torsten dvaldes, men när han kom fram till den stora byggnaden, såg han märkena efter hvad som timat: två resliga troll lågo där dräpta, men Torsten såg han ej. Och det anade honom, att denne var stadd i någon nöd.
Då gaf han jordens och himmelens skapare det löftet, att han skulle anamma den tro, som konung Olof bjöd, ifall han denna natt finge träffa Torsten, sin vän, oskadd och lefvande.
Han steg in i byggnaden och stötte snart på både honom och kvinnotrollet, där de lågo på golftiljorna.