Han sporde Torsten, om han ännu hade mål i mun, och denne svarade, att sådant fattades honom icke, men hjälp behöfde han.
Styrkar grep då tag i käringen och drog henne undan honom; och raskt reste Torsten sig upp, fastän han styfnat i alla leder af hennes famntag.
Sedan bröto de halsen af henne, men det gick trögt, ty den var mycket tjock.
Och Torsten berättade för kamraten hela sitt äfventyr.
»En bragdstor man är du», sade denne, »och dessa dina bedrifter skola omtalas, så länge Nordlanden äro bebyggda.»
De förde alla trollen tillsammans, hvarefter de tände ett bål och brände dem därå till kalla kol.
Sedan drogo de till konung Olof och berättade för honom de tilldragelser, som timat i Hedarskog. Och konungen utbrast i stort lof till Gud för de järtecken, han sålunda gifvit syndiga människor här i världen.
Båda blefvo de döpta, och Styrkar återvände hem, medan Torsten Oxefot blef konung Olofs man och följde honom ända till sin dödsstund.
Till sist må en berättelse meddelas, hvilken skildrar den bekymrade, oroliga stämning, som man i Norden tillade trollen vid tiden för kristendomens införande, då de sågo sin makt vara på vägen att gå under.