I Norge lät man helt naturligt deras hat vända sig mot den nya trons allra strängaste förkunnare och utbredare, den ofta nämde konung Olof Tryggvason, hvars makt de beklaga sig öfver och som de förgäfves söka att med all sin list förgöra. —
Konung Olof och de norska trollen.
Konung Olof kom under en af sina blodiga missionsfärder till Nömdölernas fylke, där han uppehöll sig någon tid.
Hans män hade hört, att troll och andra skadliga väsen huserade äfven i Nömdalen och därstädes t. o. m. vida värre än på andra orter i landet; ja, detta onda hade efter konungens företrädare den store hedningen Håkan jarls död så tilltagit, att folk knappt vågade stanna kvar där i bygderna.
Många af konung Olofs män voro mycket förvetna på, huruvida sådant var skrock eller sanning.
En sägen är, att två hirdmän en natt gingo från skeppen hemligen upp i land. När de vandrat en stund, sågo de en eld brinna i en klyfta, och de skyndade dit.
Här fingo de se den syn, som våra fornkällor så ofta visa oss: en mängd troll sittande kring flammande eld.
Dessa troll språkade sinsemellan lifligt; och hirdmännen ställde sig vid klyftans mynning och lyssnade.
Det af trollen, som tycktes vara de andras höfding, yttrade:
»Veten I, att konung Olof Tryggvason landat här i närheten? Det är mycket troligt, att han kommer att vålla oss åtskilligt omak, ifall han stannar kvar här någon tid.»