Benen blefvo bragta till en aflägsen plats, där människor icke färdades fram. Och denna vala lät ej sedan höra af sig. —
Vid andra tillfällen framträda gengångarne blott som varsel för att underrätta de efterlefvande om någon sorglig tilldragelse, t. ex. om sin egen nyss timade död.
När den nämda Gudruns make Torkel drunknat med alla sina män, gick hon, som härom intet visste, i aftonstunden bort till kyrkan, såsom hennes vana var.
Då hon kom till kyrkogårdsledet, såg hon med ens ett spöke stå framför sig. Det lutade sig tätt intill henne och hviskade: »en stor nyhet, Gudrun!»
»Tig du med den, ditt otyg!» sade hon; hvarpå hon gick hän till kyrkan, såsom hon föresatt sig. Där tyckte hon sig se sin make Torsten och alla hans man stå utanför.
De voro våta, och hon kunde se, hur vattnet rann ned af deras kläder.
Hon talade dock icke till dem utan trädde stilla in i tämplet, där hon stannade i bön en stund, hvarefter hon vände tillbaka hem; ty hon tänkte, att Torsten och hans följeslagare redan voro där före henne. Men där fanns icke en människa.
Denna händelse begrundade hon mycket. Och först nästa dag fick hon veta, att de värkligen drunknat. —
En annan berättelse, där de döda varsla om de efterlefvandes död, är denna.
På gården Lysefjord å Grönlands västbygd dog arbetsfogden, en allt annat än vänsäll man, och sedan dröjde det ej länge, förrän den ene efter den andre afled eller insjuknade.