En afton gick en af de sjuka kvinnorna ut, följd af en annan kvinna där i huset; men i det de vände sig om mot dörren, gaf den förra ett skri från sig.
»Nu ha vi varit oförsiktiga», sade den andra; »stå icke stilla; du fryser; låt oss skynda oss in, det fortaste vi kunna!»
»Detta är lättare sagdt än gjordt», svarade hon, »ty jag ser alla de döda stå där framför dörren, och jag ser både din egen husbonde Torsten och mig själf med i flocken. Det är tungt att se sådant.»
En stund därefter sade hon: »Låt oss nu gå in; nu ser jag hvarken flocken eller Torsten eller mig själf mer!»
Innan morgonen var hon död, och nästa afton såg den nämde Torsten, som äfven låg sjuk, henne resa sig upp — hon ville hän i bädden till honom, men hon häjdades af en tillkallad man, som höll sin yxa för hennes bröst. Samma kväll dog också Torsten. —
Personer kunde äfven gå igen för att uppfylla en plikt, som de lefvande försummat, medan å andra sidan mången blef gengångare för sin egen pliktförgätenhets skull.
En märklig berättelse, hvari dessa båda fall förekomma, finnes i Örbyggarnes saga. Den är äfven värdefull därför, att den omtalar det sätt, hvarpå man fördref spökandet. Den handlar om de s. k.
Frodå-undren.
Torgunna, en rik kvinna från Söderöarna[[4]], »en hög och fyllig kvinna med svarta ögonbryn, små ögon och rikt, brunt hår», bodde hos bonden Torodd på gården Frodå på Island. Hon hade i sina kistor med sig dit alla sina dyrbarheter, »hvartill man svårligen kunde finna motstycken på ön».
[4]. Hebriderna.