Hon hade sitt eget sängrum innerst i stugan, och öfver sängen hade hon engelska lakan och ett silketäcke. Likaledes hade hon ett praktdigert sängomhänge och annat tillbehör, så kostbart, att man aldrig förr sett något sådant.
Husfrun Turid, som var mycket ståtlysten, ville innerligt gärna äga dessa klenoder, och en dag frågade hon Torgunna, hvad all denna härlighet kunde vara värd, men hon fick till svar blott:
»Icke vill jag ligga i halm för din skull, hur höfvisk du än är och hur mycket du än slår på stort.»
Det svaret gick Turid till sinnes, och aldrig talade hon sedan om att köpa dessa dyrbarheter.
Så blef Torgunna sjuk, och när hon kände sitt slut nalkas, skiftade hon allt sitt gods; bland annat tog hon ett strängt löfte af bonden Torodd, att hennes säng med allt tillbehör skulle brännas; hölles icke löftet, så skulle svår ofärd komma öfver gården.
Dagen efter hennes död lät Torodd bära all sängbonaden ut i luften. Ved fördes samman, och ett bål restes.
Då kom husfrun Turid ut och bad honom enständigt, att han måtte skona sådana stora kostbarheter. Förgäfves föreställde han henne, huru strängt den döda påbjudit, att de skulle brännas. Turid slog till sist sina armar kring hans hals och tiggde, att han ej måtte tända det bålet.
Då gaf han så till vida efter, att han endast brände upp dynorna och kuddarne; men täcket, lakanen och sängomhänget fick hon taga med sig.
Sedan gjorde man sig redo att föra liket till biskopssätet Skålhult, såsom Torgunna själf på sin sotsäng begärt, enär där funnos präster, som kunde sjunga mässa öfver henne.
Man valde några pålitliga män att fara med liket; goda hästar hämtades äfven; liket sveptes i lösa lindukar och lades i en kista; och därpå gick färden öfver heden, tills man kom till den gård i Stafvahultstunga, som heter Nedre näset.