Där bad likföljet om natthärbärge, men ogästvänligt vägrade dem bonden sådant.
Som natten var inne, beslöto de dock att stanna där, ty det tycktes dem icke rådligt att färdas öfver Hvitån i mörkret.
De spände hästarne ifrån, buro liket bort i ett uthus, gingo sedan in i stugan, togo reskläderna af sig och tänkte stanna där öfver natten utan mat.
Då alla lagt sig till hvila i huset, hördes ett starkt buller i fatburen.
Man gick dit för att se, om tjufvar brutit sig in. Men i stället fick man se en storväxt kvinna. Hon var fullständigt naken och sysslade vid elden med matlagning, och så förskräckt blef man, att ingen vågade närma sig henne.
När hon till sist lagat så mycket mat, hon ville, bar hon den in i stugan, satte fram bord och gick sedan och sysslade med dukningen.
Då sade de nyss anlända männen till bonden:
»Hända kan, att innan vi skiljas, kommen I att finna, det eder ogästvänlighet kostat eder väl mycket.»
»Gärna», svarade han, »skola vi efter detta gifva eder mat och all annan välfägnad, som I behöfven.»
Men knappast hade han uttalat de orden, förrän hon, Torgunna, gick bort mot dörren och försvann.