Gästerna fingo nu sina våta kläder utbytta mot andra, och de satte sig till bords. De signade maten, och fastän Torgunna redt till den, hade de ingen skada däraf.
De sofvo där om natten, och all möjlig gästvänskap visades dem.
Om morgonen drogo de vidare, och som ryktet om denna händelse spridt sig, fann man det rådligast — hvar de färdades fram — att gifva dem den förplägning, de åstundade.
Då de kommo till Skålhult, lämnade de ifrån sig de klenoder, som Torgunna på sin sotsäng skänkt detta ställe. Glada togo prästerna emot dem. Torgunna vardt jordad, och männen återvände hem.
Den afton de hemkommo till Frodå satt folket, såsom det plägade, kring mateldarne i hvardagsstugan. Då fick man om en stund se en halfmåne afteckna sig på den brädklädda väggen. Den försvann ej, så länge någon satt kvar vid elden.
Då sporde husbonden Torodd en trollkunnig man Tore Träben, som hade sitt underhåll där i huset, hvad det himmelstecknet kunde betyda; och Tore svarade, att det var en Urdmåne[[5]], och efter den skulle människodöd följa.
[5]. Olycksbådande tecken; Urd var en af ödets gudinnor.
Under en hel vecka visade sig hvarje afton denna måne för folket.
Så hände det sig, att fårherden en kväll kom hem och förhöll sig mycket tyst. När han talade, talade han endast få och vredgade ord, och man trodde honom vara förhäxad.
Han var liksom utom sig, och han språkade med sig själf.