Så begaf sig Torodd bonde kort före jul med fem andra män ut till Näs för att hämta torrfisk, och de stannade där om natten.
Och samma afton, han dragit hemifrån och man tändt eldarne och satt sig vid dem, såg man, att ett sälhundshufvud dök upp igenom golfvet. Den af kvinnorna, som först kom att se denna syn, tog en käpp, som låg i dörren, och slog till hufvudet.
Men detta kom därvid högre upp, och det stirrade stort på Torgunnas sängomhänge.
Då gick en af huskarlarne bort och dängde till det, men för hvarje slag höjde sälen sig ännu mera, tills den visade labbarne.
Då miste karlen sin sans och föll i golfvet, och alla, som voro tillstädes, förfärades.
Svennen Kjartan, bonden Torodds yngste son, hvilken Torgunna i lifvet älskat högt, grep nu en stor järnslägga och dref den i sälens skalle. Denne riste blott på hufvudet och såg sig lugnt omkring, men svennen fortfor att slå, och vid hvarje slag sjönk till sist sälen alltmer nedåt, som om den varit en påle, hvilken man dref i jorden.
Kjartan hörde ej upp med slagen, förrän djuret kommit så långt ned, att golfvet slöt sig till öfver det.
Under hela vintern fick man sedan se, att alla varsel mäst skyggade för svennen Kjartan.
Nästa morgon, när Torodd bonde och hans följeslagare brutit upp från Näs med torrfisken, förliste de alla utanför Enne. Dit dref skeppet upp med all lasten, men liken hittades ej.
Om någon tid inbjödo husfrun Turid och hennes son Kjartan sina grannar till arfsgille efter husbonden. Men så snart man den första gillesaftonen bänkat sig i salen, trädde den döde Torodd och alla hans följeslagare drypande våta dit in. Och man gladde sig öfver att se Torodd, ty detta hölls för att vara godt varsel. Man hade nämligen den tron, att de, som omkommit på sjön, blifvit väl mottagna hos Ran, ifall de sedan infunne sig vid sitt eget arfsöl.