Torodd skred med sitt följe tyst fram förbi bänkarne hän till elden. Någon hälsning brydde han sig ej om. De satte sig ned vid elden, och allt folket makade sig undan.
Där sutto de döde stilla, till dess elden slocknat. Då aflägsnade de sig.
Samma syn tedde sig hvarje afton, så länge gästabudet varade; och gästerna talade ifrigt härom, och somliga menade, att spökandet nog skulle upphöra, när arfsgillet var öfverståndet.
Ändtligen bröt man upp, och det var sedan en dyster gård att bo uti.
Kvällen efter det gästerna farit, tändes som vanligt upp eld, men äfven nu kom Torodd in med sitt följe — alla blänkande våta. Det var intet godt varsel.
De satte sig vid elden och började vrida vattnet af sina kläder. Men knappt hade de slagit sig ned, förrän den aflidne inhysingen Tore Träben och alla hans sju följeslagare äfven inträdde, öfverösta af mull; och de riste kläderna och kastade mull på de andre.
Och folket flyktade, som man kan tänka sig, bort från elden; och ingen fick den kvällen ljus eller värme.
Nästa afton tände man upp eld i ett annat rum i den tanke, att de döde ej skulle komma dit, men allt aflopp som förr: båda spökföljena infunno sig.
Den tredje kvällen gaf Kjartan det rådet, att man skulle göra upp långeld i salen och måltidseld i ett annat hus. Och sedan blef det så, att spökena sutto vid långelden och husets folk vid den andra.
Detta upprepades hela julen.