Glåm måste hafva segrat, ty det gamla spöket kom icke mera igen.
Men härigenom blef blott ondt värre, ty nu började Glåm själf att gå igen, och han förgjorde icke blott boskap utan äfven människor.
Somliga, som sågo honom, föllo i vanmakt; andra gingo alldeles från förståndet.
Han begynte äfven att ödelägga gården, att rifva ned husen och ställa till mycken annan förtret.
Då den starke Grette Åsmundsson sporde detta, red han till Torhallstad för att gifva sig i kast med gengångaren.
Husbonden tog väl emot honom men varnade honom ifrigt för en sådan strid.
»Om du också själf slipper härifrån med lifvet, så vet jag dock med visshet, att du kommer att mista din häst, ty ingen får behålla sin springare orörd, som hit anländer.»
Men Grette förklarade, att det var en lätt sak att skaffa sig en ny häst; och Torhall blef då mycket glad öfver, att han ville stanna där, och han tog emot honom med öppna armar.
Grettes häst stängdes inne i ett starkt tillbommadt stall.
De gingo till sängs om aftonen, och hela den natten förgick, utan att Glåm kom till gården. Då sade Torhall: