»Din ankomst har vållat en stor förändring, ty eljes plägar Glåm hvarje natt bullra och stoja uppe på hustaken eller bräcka upp dörrarne, såsom du själf kan se.»
Men Grette genmälte, att han beslutat att stanna äfven nästa natt. Därpå sågo de om hästen, på hvilken intet spår af misshandel förmärktes.
Äfven detta fann bonden vara ett godt tecken.
Ej häller nästa natt syntes Glåm till, och utsikterna tycktes bonden bli allt ljusare.
Men när man kom till stallet, hvari Grettes häst var innestängd, fann man detta uppbrutet och hästen släpad bort till dörren. Hvartenda ben i honom var krossadt.
Torhall berättade Grette, hvad som skett, och bad honom lämna gården, »ty döden är dig viss, om du här inväntar Glåm».
»Skälmen vill jag åtminstone se», svarade Grette; »det är då det minsta, jag vill hafva för min häst.»
Bonden menade, att föga var vunnet med den synen. »Dock tyckes mig hvarje stund god, som du vill vara här», tillade han.
Nu led dagen till slut, och folket begaf sig till hvila, men Grette ville ej taga kläderna af utan lade sig på bänken midt för bonden Torhalls säng.
Han hade öfver sig en yllen kappa, hvars ena flik han vecklat om fötterna, medan han dragit den andra upp öfver hufvudet, så att han kunde se ut igenom halsöppningen. Vid bänkens ände stod en stark stolpe, och emot den satte Grette sina fötter.