Emellertid fanns i Glåm mera olycksbringande kraft än i andra gengångare, ty han talade sålunda:
»Mycken möda hafver du gjort dig, Grette, att få tag i mig; och ej skall det väcka förvåning, att du ej får något gagn af detta ditt möte med mig. Jag kan omtala för dig, att du nu äger endast hälften af all den styrka och mandom, som ödet tillärnat dig, ifall du icke hade träffat mig. Väl står det icke i min makt att fråntaga dig den kraft, du redan besitter, men det mäktar jag, att du aldrig varder starkare än du nu är, och likväl är din styrka stor nog — det skola många få erfara. Väl hafver du hittills gjort dig fräjdad af dina bedrifter, men hädanefter skall du af dem endast få dråpmål och fredlöshet, och allt, hvad du dig företager, skall bringa dig ofärd och olycka. Fredlös varder du, som sagdt, och ständigt blir det din lott att dväljas ensam. Den förbannelsen lägger jag äfven på dig, att du alltjämt skall se framför dig dessa mina ögon, sådana de nu stirra, och skall för den skull ensligheten synas dig ännu mera osäll. Allt detta skall till sist gifva dig döden.»
Knappt hade Glåm sagt dessa ord, förrän den maktlöshet, som Grette kände, försvann; och han drog sitt svärd, högg hufvudet af gengångaren och satte det invid hans bakdel.
Nu kom husbonden Torhall ut. Han hade klädt sig, medan Glåm lät talet gå, och han vågade ej träda närmare, förrän Grette svängt sitt svärd.
Torhall lofvade Gud och tackade innerligt Grette för segern öfver detta spöke.
Sedan brände de Glåm till kallt kol. De lade hans aska i en skinnsäck, som de gräfde ned i jorden långt borta från kreatursstigar och allfarväg.
Torhall sände bud efter folket i de närmaste gårdarne, och han visade och berättade för dem, huru allt hade tillgått. Alla beundrade denna bragd, och allmän var meningen, att ingen i hela landet kunde mäta sig med Grette Åsmundsson i styrka, tapperhet och annat, som pryder en man. Men den förbannelse, som Glåm uttalat, gick dock i fullbordan[[7]].
[7]. Sagan berättar bl. a., hurusom Grette omedelbart efter sin strid med Glåm »märkte den stora förändringen, att han blifvit en mörkrädd man, som ej vågade vara ensam, så snart skymningen föll på. Då visade sig för honom allsköns vidunder; och allt sedan dess har man haft det ordspråket, att Glåm lånar dem sina ögon eller gifver dem Glåmsyn, för hvilka något ter sig helt annorlunda än det är».
I en af de sägner, som stamma från nordmännens, de s. k. väringarnes, uppehåll i Konstantinopel, omtalas t. o. m. en förhäxad gengångare, som uppenbarar sig både såsom man och orm.