Sägnen lyder så.
En dag blef väringen Erlends hustru vansinnig, och han bad därför sin höfding Nordbrikt[[8]] om ett råd, som kunde vara henne till bot, ty Nordbrikt ansågs som en mycket vettig man.
[8]. Konung Harald Hårdråde tog sig detta namn under sin vistelse bland väringarne.
Han lofvade att göra, hvad han kunde, och skyndade bort till hennes sofgemak, där han strax gaf sig i tal med henne och bad henne uppvisa sina smycken och andra dyrbarheter. Då hon framtagit dem alla, frågade han: »hvarifrån ha så härliga och sällsynta klenoder kommit till dig?»
Det visste hon ej.
»Jag misstänker», fortsatte han, »att de allra kostbaraste blifvit dig gifna.»
Hon jakade.
»Hvad har du», sporde han vidare, »till gengäld gifvit den, som skänkt dig dessa skatter?»
»Intet har jag gifvit», svarade hon.
»Detta passar sig icke», återtog han; »jag skall skänka dig ett vackert smycke, som du må förära skatternas gifvare.»