Det var hon med om.
Nordbrikt lät strax smida ett guldkors, som han sedan lät viga.
Därpå besökte han kvinnan för andra gången och lämnade henne korset.
»Nu önskar jag», sade han, »att du noga säger mig, huru det är fatt med dig.»
»En man, som ter sig fager för mina ögon», svarade hon, »gästar mig hvarje natt här i min bädd. Det är han, som gifvit mig de bästa af mina klenoder.»
»Nu handlade du väl, när du sade mig hela sanningen», återtog han; »det kors, du här fått, skall du hafva när dig och gifva honom, så snart han kommer».
Sedan berättade Nordbrikt allt för Erlend, hennes man. »Och skola vi hålla vakt», sade han, »när denne man nästa gång besöker henne.»
En afton, ej lång tid därefter, sågo de en man komma gående till hennes sofgemak. Han var både reslig och vän.
Strax steg han i bädden till henne: men hon visade honom korset och sade:
»Jag vill icke hafva så många gåfvor af dig utan att gifva dig något tillbaka — här skänker jag dig denna dyrbarhet!»