NALA OCH DAMAYANTI

En indisk dikt ur Mahabharata

Från originalet öfversatt och med förklarande noter försedd af

H. KELLGREN,

Philos. D:r, Docens i Sanskrit-Språket och Literaturen.

Helsingfors, J. C. Frenckell & Son, 1852.

Säkert känner redan enhvar åtminstone till namnet den forntidsdikt, hvilken benämnes Mahàbhàrata "den stora dikten om Bhàras ätt," denna dikt, som med sina aderton böcker och sina hundratusen dubbelverser (slokàs), hvarje af trettio två stafvelser, till sitt omfång är det mest storartade skaldeverk, något lands literatur äger att uppvisa. Det är en hel till tid och rum från oss långt aflägsen verld, som rör sig i denna dikt, och man ser de flyktande skuggorna af gestalter från olika århundraden, kanske årtusenden, skymta förbi dess spegel. Mahàbhàrata säger om sig sjelf (I. v. 307 ff.) "Ej finnes på jorden en saga, som ej har sitt upphof ur denna dikt, såsom kroppen ej kan hålla sig uppe utan föda; ur denna Bhàrata-dikt hemta skalderna sin näring, och vörda den, såsom tjenare, hvilka söka sin välgång, vörda en ädel herre; ty i denna heliga saga är den högsta vishet nedlagd," och (I. v. 646) "den har af den oändligt vise Vyàsa blifvit författad till en lärobok för det nyttiga, till en lärobok för det rätta, till en lärobok för det angenäma." Mahàbhàrata utgör ett compendium af Indiens hela forntid, men dess egentliga kärna och ledtråd utgöres af berättelsen om Kuru- och Pàndu-ätternas inbördes strid och slutliga undergång. Denna berättelse är sannolikt en i några få personers öden sammanfattad skildring af en långvarig kamp emellan Indiens urinbyggare och den från norden invandrade Ariska folkstammen, som sedan blef herrskande i Indien, ty sådan är den episka diktens sed; af traditionen förlägges denna strid till en bättre tidsålders aftongryning och dess öfvergång till den närvarande onda tiden, hvars begynnelse Inderna förlägga till året 3,101 före Christus.

Berättelsen om Kuru- och Pàndu-ätternas strid, hvilken lik en ledande tråd går igenom Mahàbhàrata-diktens labyrinter, är i några ord följande:

I medlersta Indien, vid Yamunàs stränder lefde Bharatidernas uråldriga ätt, härstammande från månen; engång i fordomtid regerade der, ehuru blind, en konung af denna stam Dhritaràschtra, och bodde i sin hufvudstad Hastinàpura jemte sina hundrade söner, af hvilka den äldste kallades Duryodhana. Denne Konung hade en yngre broder Pàndu, hvilken dragit sig tillbaka och jemte sina fem söner lefde i ensamhet. Vyàsa, som förtäljer hela Mahàbhàrata-dikten, nämnes deras fader. Pàndu dog och då kommo hans fem söner till sin farbroders, Dhritaràschtras hof, och uppfostrades der tillsamman med hans egna söner. De fem Pàndaviderne förvärfvade sig snart genom mildhet och goda egenskaper allas kärlek, och folket uttalade sin önskan att i en framtid få se den äldste af dem, Yudischthira, bestiga sin farbroders thron. Konungens söner började då hata och frukta dem, och sökte deras undergång. Då sände deras farbroder dem bort från Hastinàpura, men hans söner nöjdes ej dermed, och Duryodhana utsände i tysthet folk, för att innebränna dem i deras egen boning. Men då de fingo kunskap derom, uppbrände de sjelfve sin boning och irrade omkring vid de ännu öde och skogrika, stränderna af Ganges. Duryodhana trodde att de omkommit, och var obekymrad. Under Pàndavidernas landsflykt träffade dem deras farfader Vyàsa och förkunnade dem, att Draupadi, dotter till en Konung i de fem flodernas land, af ödet var bestämd till deras gemål. De, begåfvo sig dit, och vid en pristäfling om hennes hand segrade Ardschuna, en af bröderne, hvarigenom Pàndus söner åter blefvo mäktige, och Kurus ättlingar, Dhritaràschtras söner, afträdde godvilligt åt dem den skogrikare vestliga hälften af sitt rike, Här anlade Pàndus söner en ny stad Indraprastha, likasom Hastinàpura belägen i nejden af det nuvarande Dehli. Men snart öfvergaf dem åter lyckan. Den äldste af Dhritaràschtras söner förledde den äldsta Pàndaviden Yudischthira till tärningsspel om thron och rike; den som förlorade skulle draga sig tillbaka och lefva tretton år i ödemarken. Yudischthira förlorade och Pàndus söner drogo sig till den öde Kàmyaka-skogens djup och lefde der i from enslighet, dock med beslut att efter de tretton årens förlopp med härsmakt återtaga sitt rike och hämnas den skymf Duryodhana tillfogat Draupadi, i det han efter tärningsspelet dragit henne vid håret, till tecken, att hon nu var vorden en slafvinna. Pàndus söner samlade under sin landsflykt bland de vilda folken en väldig här och bröto efter den bestämda tidens förlopp upp emot Duryodhana och hans bröder. Härarne möttes i Kuruksohetra "Kurus fält," nejden emellan Jamunàs och Ganges' öfre lopp, den Indiska sagans förlofvade land, och i striden, som varade aderton dagar, blef Duryodhana med sina bröder och sina hjeltar slagen. Blott tre af dessa sednare undkommo det allmänna nederlaget; dessa öfverföllo om natten Pàndavidernas sorglösa och segerdruckna här, och mördade dess anförare. Pàndu-sönerna räddade sig, men omkommo snart derefter alla, den ena efter den andra, och sålunda utdog, säger sagan, Bharatas hela ädla ätt, och de hädangångne Kuru- och Pàndu-ättlingarnes ännu dem efterlefvande farfader Vyàsa förtäljer i Mahàbhàrata för sednare generationer sina egna efterkommandes strider, lidanden och öden, ty han, liksom den Indiska sagans öfrige heroer, åldras ej, utan står oförändrad qvar, medan generationer af efterkommande födas och försvinna.

Sådan är i största korthet den egentliga kärnan i Mahàbhàrata, Det mesta deraf inrymmes dock i 6-10 boken och upptager blott ungefär 24,000 af diktens 100,000 dubbelverser, Mahàbhàrata säger härom (I. v. 101): "Vyàsa sammandrog i korthet Bharata-dikten i 24,000 slokàs; så stor nämnes af de vise Bharata utan dess episoder," ehuru på ett annat ställe (I. v. 2296) åter står: "Dessa 100,000 heliga slokàs blefvo berättade af Satyavatîs herrlige son (Vyàsa)." Vi måste anse den kortare redactionen för den ursprungligare. Trefjerdedelar af Mahàbhàratas hela omfång utgöras af episoder, hvilka synbarligen förråda sin uppkomst i olika tidsåldrar och ur en olika verldsåskådning. Lik en mäktig ström har under seklers lopp Bhàrata-dikten flutit fram och i sitt sköte upptagit alla mindre tillopp, dem den råkat på sin väg, tills den slutligen nådde målet och erhöll den gestalt, hvari den nu visar sig för oss. Diktens angifne författare Vyàsa uppgifves utomdess hafva författat de heliga hymnerna (Vederna) och den vidsträckta literatur, som nära sluter sig till dem, vidare ännu de heliga legenderna (Purànerna), och ännu annat. Men hans namn Vyàsa betyder "Samlare" och måste anses beteckna ej en person, utan en handling, den, hvarigenom forntidens traditioner och de i folkets och bardernas mund ännu fortlefvande sångerna samlades, och genom skriftlig uppteckning tryggades emot vidare omgestaltningar. Denna slutsats kan genom både yttre och inre bevis dragas ur sjelfva Mahàbhàrata, och bestyrkes jemväl af diktens egen berättelse om dess uppkomst. Sedan jorden redan länge betäckt stoftet af Bhàratas hjeltar och flera generationer gått hän, anställde en ättling af Pàndu-sonen Ardschuna, Dschanamedschaya, en stor och högtidlig offerfest, der många af den Indiska forntidens berömde vise voro närvarande; bland dem var äfven Vyàsa, hvilken ännu qvarstod som ett vittne från längesedan förgångna tider. Då sade till honom Konung Dschanamedschaya (I. v. 2224 ff.): "Ädle! du har med dina ögon skådat Kurus och Pàndus ättlingar; deras lefnadsöden längtar jag höra förtäljas af dig, o Brahman! Huru begyntes tvisten emellan dessa mäktige hjeltar, och huru försiggick denna väldiga strid, som bragte förödelse öfver alla väsen? Berätta mig du, den ädlaste bland Brahmaner! fullständigt och sanningsenligt om alla dessa förfäder, hvilkas sinnen voro slagna af ödets dom." Då Vyàsa hörde dessa Konungens ord, gaf han befallning åt sin lärjunge Vaisampàyana, som satt vid hans sida, sägande: "Huru tvisten fordom begynte emellan Kurus och Pàndus ättlingar, det allt må du berätta för denne, såsom du det förnummit af mig." Och då Vaisampàyana hört sin lärares ord, förtäljde han, den förträffligaste bland Brahmaner, för denne Konung och för de Furstar, hvilka suto med honom, hela den forntida sagan, äfvensom Kuru- och Pàndu-ättlingarnes tvist och fullkomliga undergång.