Nala och Dayamanti: En indisk dikt ur Mahabharata - active 12th century Sriharsa

Dock härleder sig Mahàbhàrata i dess närvarande gestalt icke directe från Vaisampàyana; den har gått genom ännu en hand. En generation efter Vaisampayànas tid anställdes af Brahmanen Saunaka en offerhögtid, hvarvid äfven infann sig Sauti, son till Sûta, Konung Dschanamedschayas Lifkusk och förtrogne, som vid denne Konungs offerfest hört Vaisampàyanas saga. Af denne, Sûtas son, berättades nu Mahàbhàrata för Saunaka och de Brahmaner, hvilka voro med honom och i denna form har den kommit till oss. Mahàbhàrata begynner med beskrifningen om, huru sagoberättaren Sauti Ugrasravas, son till Sûta Lomaharschana, nalkades de vise Brahmanerne, hvilka i Naimischa-skogen suto församlade till begående af Saunakas offerfest. Sedan de välkomnat honom, frågade honom eremiterne, hvarifrån han kom och huru länge han varit på väg. Dertill svarade Sauti: "Sedan jag vid den ädle Konung Dschanamedschayas offerfest hört Vaisampàyana skickligt föredraga de af Vyàsa författade heliga sagor af mångfaldigt vexlande innehåll, hvilka i Mahàbhàrata finnas samlade, har jag vandrat till många vallfartsorter och heliga ställen, och har äfven kommit till den nejd, der fordom Kuru- och Pàndu-ättlingarnes och alla jordens Konungars strid försiggick; derefter har jag nalkats eder, för att betyga eder min vördnad." Af detta svar får Saunaka anledning att fråga honom om dessa forntidssagor, den ena efter den andra. Sauti åberopar dervid oftast sin fader. Så svarar han t.ex. på Saunakas fråga angående sagan om den vise Astika (I. v. 1205 ff.): "Denna forntida saga berätta nu Brahmanerna för dem som bo i Naimischa-skogen, men min fader Sûta Lomaharschana, Vyàsas vise lärjunge, förtäljde den, dertill uppmanad, fordom för Brahmanerne; då hörde äfven jag denna saga om Astika, och skall för dig, som frågar mig derom, sanningsenligt förtälja densamma." Sednare (v. 1072) tillägger Sauti ännu, att han berättar den, såsom han hört den af sin fader. Det förtjenar härvid framhållas, att det är från Sûta, Mahàbhàrata-dikten i andra hand stammar, men Sûta var ej allenast de indiske Konungarnes lifkusk och förtrogne följeslagare i alla deras öden och bragder, utan förenade dermed äfven bardens kall, att höja sin Konungs lof och sprida kunskapen om hans bragder till samtid och efterverld. På intet ställe åberopar sig hvarken Sauti eller Vaisampàyana på en skrifteligen affattad tradition, utan tvertom antyder dikten self på anförda, och på många andra ställen, att den gått från mund till mund, från generation till generation. Den uppgifver Vyàsa som sin författare; Vyàsa har lärt den åt Vaisampàyana; af honom hörde Sûta dikten, och af honom hans son Sauti, som berättade den för eremiterna, i Naimischa-skogen; genom dem spriddes den sedan ut och blef känd i verlden. Häraf synes att denna dikt, mundtligen föredragen vid Konungars hof och i eremiters hyddor, genom sekler fortlefvat i folkets mund; och yttrandet om en annan redaction, upptagande blott fjerdedelen af dess nuvarande omfång, antyder att dikten under sitt lopp genom tiderna blifvit omgestaltad, riktad och förstorad genom upptagande af ständigt nya elementer. Mahàbhàrata har gått samma bana, hvilken troligen hvarje folks episka dikter följt, tills de funnit någon, som ordnat dem till ett enda sammanhängande helt. Uppkomsten af Mahàbhàrata-diktens enskilda delar försvinner i den gråaste forntid, men kanske skall det lyckas forskningen att bestämma, när ungefär dess lopp hämmades inom dess nuvarande gränsor. Till en sådan uppteckning och anordning af det omätliga materialet måste vi inskränka Vyàsas verksamhet, men detta "samlande" kan ej hafva varit en persons verk, utan fullbordades, kanske under sekler, genom Brahmanernas skolor, genom hvilka förfädrens traditioner uppehöllos och fortplantades till efterverlden. På grund af ur dikten sjelf hemtade bevis förlägger (Ind. Alterth. Kunde I. p. 839, II. I. p. 493) Lassen, den mest competente domare i dessa ämnen, den redaction, som kommit till oss oförändrad, till tiden omkring 400 år före Christus. Sådan vi nu se Mahàbhàrata, finna vi deri delar, hvilka otvifvelaktigt leda sin uppkomst från den aflägsnaste forntid, andra åter, hvilka både genom form och innehåll förråda ett vida sednare, jemförelsevis modernt ursprung. Ännu har en vetenskaplig kritik ej hunnit bestämma de skilda delarnes relativa ålder till hvarandra, och derintill blir Mahàbhàrata en labyrinth, der forskaren har svårt att finna den rätta stråten.

Men för att rätt fatta Mahàbhàrata-diktens kulturhistoriska betydelse, måste vi fästa afseende vid dess förhållande till den samhällsklass, till hvars uppbyggelse den blifvit samlad och ordnad till ett helt; ty Mahàbhàrata vill ej vara och är ej till blott för sina läsares eller åhörares nöje, utan den vill, såsom redan blifvit antydt, tillika vara "en lärobok för det nyttiga, ett lärobok för det rätta." Den besjöng förfädrene bedrifter, deras öden och strider, och blef derigenom en bok specielt för krigarekasten. Konung Dschanamedschaya säger till Vaisampàyana (I. v. 2285) "Må du i all dess vidd förtälja mig denna (Mahàbhàrata-)saga, ty ej blir jag mätt på att höra de hädangångnes mäktiga öden." Denna samma känsla talar mäktig i hvarje krigares bröst, och deraf begagnade sig Brahmanerna, rätt uppfattande de medel, hvilka voro egnade att betrygga det inflytande och den öfverlägsenhet, de alltid förstått bibehålla i det indiska samhället. I vexling med fantasien underhållande stycken af blott poetisk betydelse, inväfde Brahmanerna i dessa berättelser om förfädrens öden de läror i moral och religion, som för dem voro behagliga, jemte det de redigerade det hela i presterligt hierarchisk anda, och ej försummade att framhålla sin kasts företräde framför de öfriga. Sålunda omskapades småningom den ursprungligen enkla sagan om Kuru och Pàndu-ättlingarnes inbördes strid och undergång till en fullständig lärobok för krigarekasten, der, den Brahmaniska religionens gamla, ofta symboliska och på djup åskådning af naturen grundade läror kläddes i en mera mensklig heroisk drägt, egnad att anslå en krigarekasts mera åt den yttre verlden riktade sinne. I Mahàbhàrata inrycktes läror om verldens och om Gudarnes uppkomst, äfven rent speculativa betraktelser, läror om menniskornas plikter emot Gudarna och hvarandra, om belöning och straff i ett lif efter detta. Mahàbhàrata blef med ett ord en sammanfattning af allt, som kunde vara af nöden för en krigares uppfostran till hans kall i verlden, och detta är det som upptager större delen af de otaliga episoder, hvilka utgöra trefjerdedelar af hela diktens omfång.

Mahàbhàrata i episoder äro nemligen icke, såsom episoder vanligen och jemväl de i Indernas andra hjeltedikt Ràmàyana, blott underordnade berättelser, oftast tillkomna för att i förbigående med ett exempel förklara och upplysa den egentliga sagan, utan de stå der sjelfständigt för sin egen skuld, och utgöra enhvar ett helt för sig. De berättas derföre äfven med all möjlig utförlighet, och berättaren dröjer vid dem, som om han helt och hållet hade glömt den dikt, hvaraf de till det yttre utgöra en del; de äro ofta godtyckligt instuckna och kunde åter borttagas, utan att hvarken de sjelfva eller det hela deraf i någon mon skulle rubbas, Sålunda är Mahàbhàrata i dess helhet lik ett perlband, hvarpå den ena perlan blifvit trädd efter den andra; dess delar sammanhållas blott i yttre måtto af den, lik en tråd det hela genomgående berättelsen om Kurus och Pàndus ättlingar; man hade kunnat tillägga eller borttaga en eller flera af dessa episoder, och perleraden skulle derigenom blifvit blott förlängd eller förkortad.

* * * * *

En episod af här ofvan antydda slag är äfven dikten om Nala och Damayanti. Den finnes intagen i tredje boken, benämnd "Skogsafdelningen" (Vanaparva), der episoder af blott poetiskt värde och innehåll talrikast förekomma, likasom för att gifva lif och omvexling åt det enformiga lifvet i skogen. Nala-dikten upptager i första bandet af den 1834 i Calcutta utgifna upplagan af Mahàbhàrata pp. 480-516, och inledes der på följande sätt (III. v. 2023 ff.). Medan Pàndaviderna, till följe af Yudischthiras olyckliga spel med Duryodhana, uppehålla sig i Kàmjaka-skogen, klagar Yudischthira engång för sin broder Bhîma öfver sin bittra lott. Då nalkas dem den vise Vrihadasva; Yudischthira omtalar för denne, huru han i tärningsspel förlorat thron och rike, och jemte sina bröder var nödsagad att lefva landsflyktig i skogens djup, och tillägger: "Har du någonsin på jorden sett eller hört omtalas en Konung olyckligare än jag? Ej finnes, så är min tro, en man mer än jag sorgbetyngd." Vrihadasva svarade: "Ej kan jag instämma i hvad du säger, o Konung! Det fanns en man, som var olyckligare än du, Pàndus ättling! Jag skall, om du vill höra det, här för dig skildra den Konungs öden, som var mer sorgbetyngd än du." Han nämner Nala, Virasenas son, och tillägger: "Han blef genom svek besegrad af Puschkara och lefde derefter jemte sin maka i skogen under bitter sorg, och han hade ej hos sig under sin irrfärd i skogen hvarken tjenare, bröder eller anförvandter, men du är omgifven af ädle bröder, liknande Gudar i glans." Derpå berättar nu Vrihadasva hela Nala-sagan, utan att dess sammanhang med det hela antydes af annat, än af ett här och där till versens fyllande instucket utrop till Yudischthira: "Du Pàndus ättling! Du ädle Konung!" o.m.d. Dessa utrop hafva, såsom egentligen ej hörande till Nala-dikten, blifvit i öfversättningen utelemnade. Vrihadasva slutar sin berättelse med en försäkran, att Yudischthira, likasom fordom Nala, snart åter skall nå ett lyckligare lefnadsskifte.

Betrakta vi nu Nala-dikten såsom ett helt för sig, så synes språkets elegans och uttryckets poetiska finhet, äfvensom den konstnärligt behandlade anordningen och utförandet af ämnet antyda, att Nala-sagan i en jemförelsevis modern tid blifvit af en mjuk och konsterfaren hand öfverarbetad. Man måste äfven, på grund af ur diktens eget inre hemtade bevis, anse många verser, i enlighet med hvad de flesta af den indiska poesiens alster vederfarits, hafva tillkommit genom en annan hand än författarens, men vi tro dock att det vid den föga säkra ståndpunkt, hvarpå den philologiska kritiken i Sanskrit, äfvensom kännedomen om Indernas literatur öfverhufvud ännu befinner sig, är alltför djerft och förhastadt att här och der utmönstra enskilda ställen, hvilka i ett eller annat afseende kunna förefalla oäkta. Utgången har visat att äfven de erfarnaste vid dessa försök icke alltid träffat det rätta. På grund deraf har öfversättaren föredragit att troget och samvetsgrannt följa den af Bopp, först 1819 sedan ånyo 1832 utgifna texten, hvilken till denna dag är den enda sjelfständlgt och med tillbörlig kritik utarbetade. Blott på ett eller annat ställe har öfvers. följt ett, som det synte honom, lämpligare uttryck uti den i Calcutta utgifha upplagan af hela Mahàbhàrata. Om sålunda Nala-sagan i dess nuvarande skick synes förråda en nyare omarbetning, så härstamma dock säkert dess grunddrag från en aflägsen forntid, och höra till de äldsta i den indiska literaturen; ty alla de Gudar, hvilka der nämnas och åkallas, finna sin plats bland Indernas äldsta, ursprungligaste elementargudar, desamma hvilka vi möta i den uräldsta, den Vediska perioden af den Indiska religionens utveckling. Blott slutet af 12:te och början af 13:de sången göra härifrån ett tydligt undantag, men dessa ställen äro, såsom äfven i noten till pag. 99 finnes anmärkt, synbarligen sednare tillagda.

Nala-sagan har blifvit på olika sätt och i olika tider på Sanskrit bearbetad (i Naischadha, i Nalodaya), och den är i öfversättning eller omarbetning på andra språk spridd öfver olika delar af den Indiska halfön. Törhända har Nala-sagan en uråldrig tradition, spridd oberoende af dess sednare omarbetning och införande Mahàbhàrata, att tacka för sin utbredning i Indien, men törhända äfven blott den djupt poetiska grundton, hvilken genomgår densamma och mäktigt måste anslå hvarje sinne, som förmår fatta diktens skönhet oberoende af den jordmån, hvarur den spirat. Äfven i Europa har dikten om Nala och Damayanti blifvit läst och med kärlek omfattad. Redan 1810, straxt efter grundtextens första framträdande, yttrade A.W. von Schlegel (Ind. Bibl. I. p. 98): "Enligt min känsla kan detta stycke svårligen öfverträffas, hvarken i afseende å passionens öfverväldigande kraft, eller tänkesättets finhet och adel. Det är helt och hållet egnadt att anslå både gammal och ung, både hög och låg, både konstkännaren och den, som blott öfverlemnar sig åt sin naturliga känsla. Äfven är denna dikt i Indien oändligt populär och utbredd. Der är Damayanti för sin uppoffrande trohet och hängifvenhet lika beprisad som Penelope hos oss, och förtjenar att i Europa, denna samlingsplats för alla verldsdelars och alla tiders alster, blifva likaså känd." — Flera öfversättningar af Nala-dikten hafva i Europa sett dagen. Jemte Bopps upplaga af grundtexten följde en latinsk öfversättning på prosa, som dock endast afsåg nybegynnarens ledning till uppfattande af Sanskrittexten, men på intet vis var egnad att framhålla originalets poetiska skönhet. Kort derefter, 1820 öfversattes dikten till tyska af Kosegarten, 1824 och 1838 af Bopp, med bibehållande af originalets versmått. Den förra, af dessa tyska öfversättningar hafva vi ej varit i tillfälle att se; den sednare är törhända, alltför indisk och trogen, för att kunna erbjuda en ostörd njutning åt en allmänhet, som ännu är föga förtrolig med Indiens egendomliga natur och åskådningssätt. Kanske har, jemte detta, äfven den för Indernas episka poesi egna versen, som, använd i våra språk, gerna vill falla sig tung och enformig, bidragit att göra Bopps i annat afseende förtjenstfulla öfversättning mindre spridd, än den förtjenat. År 1828 utgaf Rückert en bearbetning af Nala-sagan, som möttes af allmänt bifall, och redan upplefvat tre olika upplagor, den sista 1845. Efter honom bearbetades Nala-sagan på Ryska af Schukovski, S:t Petersburg 1844, och af A.F. Weltmann; detta sednare arbete hafva vi ej fått se. 1847 utkommo vidare samtidigt tvenne tyska öfversättningar, den ena af Adolf Holtzmann, den andra af Ernst Meier. Till dessa olika bearbetningar komma den redan nämnda latinska af Bopp, samt en troligen efter denna af Milman 1835 utgifven engelsk, och en alltför troget efter Bopp öfversatt rysk, som af Ign. Kossovitsch utgafs i Moskva 1851-1852; till dessa bearbetningars krets sluter sig slutligen nu, som den nyaste, den svenska öfversättning, som härmed utgår till allmänheten.

Om man, förbigående de öfriga, med hvarandra jemför de tre bearbetningarna af Rückert, Holtzmann och Meier, hvilka alla vittna om både talent och språkkännedom, så skall man förvånas öfver att öfversättningar från samma original kunna vara hvarandra så olika, ty blott de allmännaste grunddrag äro i dem gemensamma. Deras författare hafva, en hvar på sitt sätt, följt en öfversättningsmethod, alldeles motsatt Bopps; de hafva nemligen mer eller mindre frigjort sig från originalet och sökt återgifva dess anda, med åsidosättande af dess ord. Rückert har kallat sin Nal och Damayanti "eine indische Geschichte, von Friedrich Rückert," och han har i sanning äfven mera omdiktat än öfversatt den indiska sagan. Han har ej blott utelemnat stycken af originaltexten, hvilka ej anslagit honom, utan han har äfven utsmyckat den med bilder och skapelser ur sin egen fantasie, och infört hela sånger, hvaraf originalet ej känner ett ord; dessa tillägg, så praktfulla och glänsande de än äro, återgifva dock stundom tankar och bilder, hvilka för den indiska åskådningen äro fullkomligt fremmande. Man kan anse Rückerts verk som den nyaste europeiska bearbetningen af den gamla indiska Nala-sagan, och som sådan är den utförd med den talent och med den makt öfver språket, hvari Rückert till denna dag är oupphunnen. Men originalets episkt lugna ton, dess ädelt enkla värdighet och dess naturliga sanning i uttrycket äro ohjelpligen borta. En annan klang, en annan anda möter oss ur Rückerts dikt. Den visar oss i flyktigt klingande verser fantasiens skämtande lek med dess egna skapelser, och ett smältande språks smygande efter alla ett poetiskt sinnes nyckfullt skapade former. — Holtzmann har åter i sin öfversättning sökt bibehålla originalets allvar och enkla vänlighet, men han har ansett den ursprungliga sagan öfvermåttan vanställd af sednare utstofferingar, tillägg och omarbetningar, hvilka han, med ledning af sin känsla för styckets ursprungliga form, velat afhjelpa och utgallra; han har i denna sin sträfvan knappast lemnat en vers af originalet på den plats, der han funnit den, utan ombyggt allt; han har afplockat blommorna, så att nästan all doft gått förlorad, och att merendels blott den torra stjelken står qvar. Han har dymedelst visserligen lyckats finna det ursprungligaste sagans skelett, men vi våge betvifla att någonsin dikten lefvat bland Indiens folk sålunda utan kött och blod, ty dessa äro lifvets vilkor. Holtzmann jemför sjelf sitt arbete med en målares, hvilken vill restaurera en gammal tafla, som genom nyare tiders oskickliga öfverarbetningar blifvit vanställd och nära nog oigenkännelig. Hans sätt att förfara har varit ej mindre vågadt, men mindre tacksamt än Rückerts. Ingendera bearbetningen tillfredsställer den, som varit i tillfälle att taga kännedom om originalet. — Lyckligare än dessa måste vi anse Meiers öfversättning. Äfven han har uteslutit mycket, som han ansett för sednare tillägg, men han har åtminstone ej tillagt något, och äfven vida trognare än Rückert och Holtzmann öfversatt hvad han upptagit. I Originalets enkla värdighet har ej alltför mycket lidit genom öfversättningen. Af dessa skäl måste denna anses för den bäst lyckade och den mest indiska af de öfversättningar och bearbetningar, hvarom här varit fråga, ehuru uteslutningarne ofta måste synas godtyckliga, och den egendomligt berusande, yppiga och saftiga indiska doften äfven här till stor del förgått. Den svenska öfversättaren känner tyvärr alltför väl att äfven hans arbete skall lida af denna samma brist, alla öfversättningars medfödda arfsynd, men han har, så godt hans insigt och förmåga det tillåtit, sökt, med ledning af trohet och en sjelfständig uppfattning af originalet, komma fram emellan de tvenne klippor, på hvilka hvarje öfversättning hotar att stranda: för mycken slafviskhet å ena, för mycken frihet å andra sidan. Han har ej tilltrott sig att utelemna något, än mindre fördristat sig att tillägga något till grundtextens ord. Han har velat göra sin öfversättning gagnelig för dem, som med dess tillhjelp ville gå till originalet, men har ej heller haft hjerta att helt och hållet uppgifva hoppet om läsare i en större allmänhet.

Det återstår oss ännu att tala några ord om versslaget. Det är oändeligen långtifrån likgiltigt, i hvilken yttre form en poetisk skapelse öfverflyttas från ett språk till ett annat. Hvarje sådan krystalliserar sig genast vid utgången ur skaldens själ i en bestämd och gifven form, hvilken är och förblir det endas fullt passande uttrycket af styckets inneboende anda. Men kan detta sägas om hvarje enskild poetisk produkt, så gäller det i vida högre grad om den episka poesien, hvilken återspeglar ett helt folks egendomliga och åt detta håll alltid skarpt utpreglade nationallynne. Af denna orsak har hvarje nation, som förmått utbilda en egen episk poesie, till dess uttryck äfven skapat en egendomlig versform, hvilken man väl må akta sig för att anse som en blott tillfällighet, ty den är innerligt sammansmulten med den nationalanda, som i den sökt sitt poetiska uttryck. Sålunda har Indien sin episka sloka, Grekeland sin hexameter, Spanien sin heroiska stans, Tyskland sina i Niebelungen och i Reineke Fuchs uppträdande versmått, det gamla Scandinavien sin allittererade rythm, Finland sin trochaiska runometer. Hvarje episk dikt borde af detta skäl, då den öfverflyttas till ett annat språk, äfven få bibehålla sin ursprungliga versform, för att ej förlora sin nationela prägel. Men — äfven språken hafva sina egendomligheter, sina oafvisliga fordringar; hvad som lämpar sig i det ena språket, är ofta olämpligt i det andra; den versform, som i det ena låter enkel och värdig, kan förefalla platt och monoton i det andra. En sådan efterhärmning är derföre ej alltid möjlig. — Om man åter å andra sidan, såsom det ligger nära till hands, vid öfverflyttandet af en nations episka poesie till en annan nations språk, vill begagna den versform, som denna sednare skapat sig till uttryck för sin egen episka poesie, så löper man fara att intvinga originalet i en alldeles fremmande form, och att uttrycka en helt annan nationalanda, än den man åsyftat. Dessa svårigheter, emellan hvilka en öfversättare likväl är tvungen att söka sig en väg, göra äfven, i förening med de olika nationaliteternas olika anlag och karakter, att en sann och verklig öfversättning egentligen är en omöjlighet; den ena nationens poetiska skapelser kunna aldrig rätt återgifvas i en annan nations språk, om de ej af naturen stå i en nära förvandtskap; en öfversättnings förtjenst är och förblir den ganska ringa, att utgöra en så litet som möjligt afvikande och vanställande nyansering af originalet, och att derjemte synas hemmastadd i det språk och det nationallynne, der den uppträder. På grund af här antydda skäl har den svenska öfversättaren länge tvekat i valet af ett versmått, som skulle kunna helst någorlunda återgifva originalets rythm, utan att förefalla den Svenska läsaren antingen stötande eller enformig. Samma svårighet synes äfven hafva framställt sig för hans föregångare, ty af alla de sju olika öfversättningar och bearbetningar af Nala-dikten, vi haft tillfälle se, finnas icke tvenne affattade i samma versmått, och ännu synes man vara långtifrån ense om, hvilken vers är den lämpligaste för öfversättningar från Indernas episka poesie. Den versform, som af Inderne sjelfva dertill begagnas, kallas Sloka, och utgöres af en 32 stafvelser upptagande dubbelvers, som oftast för sig afslutad utgör en fullständig period. Hvarje sloka består af tvenne likaljudande hälfter, hvilka åter genom en caesur i midten skiljas i tvenne, af två fyrstafviga versfötter (pada,= pes, ped-is) bestående delar; caesuren infaller alltid efter hela ord. Sålunda sönderfaller hvarje sloka i fyra till ljud och ord af hvarandra oberoende delar, hvarje af åtta stafvelser. Denna verstakt, understödd af ordens accent och hvarje stafvelses på förhand fixerade metriska beskaffenhet, tillåter dock i originalspråket många friheter i det enskilda; derigenom undvikes en entonighet, som ej gerna kan förekommas vid detta versmåtts begagnande i våra moderna språk, med deras sväfvande accentuering. Den indiska slokan synes likväl hufvudsakligen hafva varit byggd på accenten, ty till qvantiteten äro blott den andra och den fjerde versfoten bestämda, dock är äfven här sista stafvelsen obestämd. Schemat för den indiska slokan blir sålunda: