Sin egendomliga karakter och lyftning får slokan genom de tvenne alltid långa stafvelserna i midten af andra versfoten i hvardera raden, utan hvilka de båda vershälfterna skulle vara fullkomligt lika, och den långa versen sönderfalla i tvenne likaljudande korta. Men denna egendomlighet, som i Sanskrit just förhöjer slokans skönhet, gör den i ett modernt språk svår att bilda, tvungen och enformig, emedan en fixerad accent här ej ger lif och omvexling åt versen. En sloka skulle på svenska hafva ungefär denna lydelse:
"I Nischada en Kung fanns det, vidtberömd, Virasênas son, Nala, herrlig, af dygd smyckad, skön och kunnig i hästars vård."
Den förste, som i Europa försökte att i metrisk form öfversätta från Sanskrit, Fr. Schlegel (Spr. u. Weish. der Indier, 1808), efterbildade originalets versmått, hvilket dock ej måste hafva förefallit hans broder A.W. von Schlegel lämpligt för tyska språket, då han vid sina öfversättningar (Ind. Bibl. 1820) begagnade den grekiska hexametern. Vid sina tyska öfversättningar af Nala-dikten begagnade både Kosegarten och Bopp originalets versmått, men ingen af de sednare öfversättarena har häruti följt deras föredöme. Rückert ville sluta sig till en inhemsk versform och upptog den tyska medeltidens s.k. fria rimmade Knittelverser, på hvilka t.ex. Reineke Fuchs lemnar oss ett prof. Han erhöll dermed en lätt och lekande versform, förträffligt lämpande sig för skimrande ordlekar och konstlade rimmerier, men ovärdig den indiska epopéns värdiga och lugna allvar. Meier å sin sida upptog den nationelt tyska, i rimmade strofer afdelade heroiska Niebelungen-versen, och hans öfversättning fick derigenom en långt ädlare yttre form än Rückerts. Holtzmann åter har bildat sig en egen vers af denna byggnad:
"Da kam gerade die Strasse heran der Konig Nal; der hatte auch Des Königs Bimas Boten gehört und eilte froh zur Gattenwahl;"
Med någon omvexling för att undvika entonighet, faller den sig i tyskan ganska väl. Schukovski bearbetade Nala-sagan i hexameter, Kossovitsch, äfvenså Weltman, i åttastafvig trochaisk vers. Ännu andra versmått hafva till slokans återgifvande blifvit begagnade. Holtzmann öfversatte förut (1841) delar af Ràmàyana i åttastafvig jambisk vers. Bergstedt i Upsala har i en vacker öfversättning af Sàvitrî-episoden (1844) begagnat den trochaiska tetrametern, t.ex.
"Så han talte, och till hyddan styrde han sin snabba gång,"
men har i sina 1845 utgifna spridda öfversättningar återgått till den indiska slokan.
Den svenska öfversättaren har, under sin villrådighet om det bästa valet i denna mångfald, slutligen ej funnit sig fullt tillfredsställd af någon af dessa versformer. Dels hafva de förefallit honom alltför litet återgifvande originalets rythm, dels för mycket entoniga eller annars för svenska språket olämpliga, dels åter alltför bindande och inskränkande den frihet i det yttre, hvaraf en öfversättare så väl är i behof, för att helst någorlunda troget kunna återgifva originalets ord. Att åter tillgripa den gamla nordiska heroiska versen, kunde vid en öfversättning af indisk poesie rimligtvis ej komma i fråga. Den svenska öfversättningen uppträder derföre i en versform, hvars syfte vore att, utan att stöta läsarens öra, i någon mon återgifva intrycket af originalets verstakt, och derjemte äfven lemna öfversättaren någon frihet i den yttre formen. Det är mer än möjligt, att denna versform ej skall förefalla lämpligare än de ofvan anförda; må den i sådant fall sluta sig till dem som ett nytt, om ock misslyckadt försök att lösa frågan om den lämpligaste yttre omklädnaden för öfversättningar af den indiska poesiens alster. — Ett register öfver noterna har blifvit bifogadt för att göra desamma mer användbara för den vid Indernas föreställningar ovane läsaren, en förteckning öfver de i stycket uppträdande personerna åter, på det läsaren lättare må kunna fasthålla namn, hvilka genom sin fremmande klang måste förefalla förvillande. Utgifvaren har ej ansett vara på sin plats att utstyra detta arbete med noter af kritiskt och philologiskt innehåll.
Under skydd af denna inledning utgår nu den svenska öfversättningen af Nala-dikten. Damayanti blir sålunda från sitt hemlands varma solbeglänsta fält förflyttad under en kulnare himmel. Måtte hon ej finna den luft, som der omger henne, alltför sval, så att hon afskräcker sina syskon inom den indiska literaturen från att följa hennes spår. Öfversättaren skulle skatta sig lycklig, om han förmått hos henne, i denna fremmande drägt, bevara helst en ringa fläkt af den fina lotosdoft, hvaraf hon i Indien omgafs, och hvilken der gjorde henne så älskad och beundrad.
Helsingfors i Maj 1852.