"Som henne jag fordom såg, så står denna qvinna här. 10 Mitt mål jag nått, jag henne har funnit, som Lakschmi[92] skön, Med fullmånsklarhet och smärt, af rundade former prydd, Och genom sin glans allt mörker förskingrande rundtomkring, Med ögon som skönsta lotos, och Rati[93] i fägring lik, Af hela verlden älskad, begåfvad med fullmånsglans. Hon liknar en lotosstängel, den skickelsen ryckte upp Ur Vidarbhas lotosdam och höljde med stoft och dy, Hon ses lik en natt, hvars måne Ràhu[94] har slukat upp, Och, tärd af sin längtan, lik en flod med förtorkad bädd, Der lotosblommorna vissna, och fåglarne skrämda fly. 15 En lotossjö hon är, den elefanterna grumlat upp,[95] Den sköna, välformade, värdig ett strålande perlerum; En blomma lik, som, uppryckt, vissnar i solens glöd, Af skönhet och dygder prydd, osmyckad, men smycken värd. Lik månens första rand på himlen bland mörka moln, Så skådas hon här, från kärleks fröjd och från vänner skild, Knappt bärande lifvets börda af längtan att Nala se. — Ty städs för qvinnan en make det skönaste smycke är, Och, utan honom, i smycken prydd, hon ej prydnad bär. Hvad svårt är, utför Nala, om lefva han mäktar än', 20 Från henne skild, och ej smäktar af sorg och af längtan bort, Då äfven jag, när jag ser den mörkögda, svartlockiga, Som, glädje värd, har sorg blott, känner mitt hjerta rördt. — När skall engång den sköna, sin sorg hafva öfverstått, När skall henne Nala nalkas, som månen Rohini,[96] Och när skall Nala sitt rike vinna igen och när Finna sin älskade åter, och dermed sin lefnadsfröjd, Henne, i börd, i dygd och i ålder lik honom sjelf, Är värdig han, hon honom, den herrlige, likaså! — Dock — trösta den ädle Nalas maka det höfves mig, 25 Den tappres gemål, som längtar att skåda sin älskade. Jag trösta vill den ljufva, som strålar i fullmånsglans, Som, förr ej bekannt med sorgen, nu sörja, blott sörja får."
Vrihadasva sade:
Och sedan på skilda tecken och märken han gifvit akt, Gick han till Damayanti och talte till henne så: "Damayanti! Jag är Sudeva, din broders älskade vän, Och hit jag kommit att söka dig, enligt Bhimas bud. Din fader mår väl; din moder, och bröder må alla väl, Och välbehållet hos dem är det högborna tvillingspar.[97] För din skull dock all din slägt är bedröfvad och utan fröjd, Och hundradetals Brahmaner kringirrande söka dig." 30 Men Damayanti, som kände Sudeva från fordom tid, Honom om sina vänner nu frågade en för en; Och bittert gret Vidarbha-dottren, af smärta tyngd, Då oförmodadt hon såg Sudeva, sin broders vän.
Sunanda såg Damayanti sorgsen och gråtande Samtala med Sudeva förtroligt på tu man hand, Och sprang till sin mor och sade: "Den fremmande gråter, se'n En Brahman hon råkat; nu forske du, hvem hon är." Då hastade Tschedikungens moder från slottet ned 35 Och gick dit, der Damayanti stod med Sudeva än'. Hon tog Sudeva åt sidan och frågade honom så: "Hvems maka är hon, den ädla, hvems dotter den herrliga, Hur blef hon, den sköna, så från slägt och från make skild, Hur kunde i detta läge henne du kanna an'? Allt detta af dig utförligt jag längtar att hora få; Berätta sanningsenligt hvad du om den sköna vet!" Af henne, så uppmanad, Sudeva med välbehag Sig satte ned och förtäljde Damayantis öden nu.
SJUTTONDE SÅNGEN.
Sudeva sade:
"I Vidarbha herrskar en mäktig Konung, som Bhima nämns; Hans dotter är denna sköna; 'Damayanti,' så prisas hon; Och i Nischada är Konung Nal, Virasenas son; Hans maka, Punyaslokas, den vises, är denna här. I spel af sin bror besegrad, han kom ifrån makt och thron, Gick bort med Damayanti och hördes ej sedan af. Men vi kringirra och söka henne i hvarje trakt, Och henne, den ljufva, fann jag här i din sons palats. Ej finnes en annan, henne i glans och i skönhet lik, 5 Och mellan ögonbrynen hon födelsemärket bär, Som liknar en lotosblomma; det såg jag, ehuru skymdt Af stoft på hennes panna, som månen af tunna moln. Af skaparen det åt henne till skönhetsinsegel gafs — Svagt lyser ock månens rand, än' skymd i sin tändningsstund[98] — Ej kan hennes skönhet döljas, ehuru af stoft betäckt; Fast utan prydnad, den strålar dock klar som det glänsande guld. Lätt af sin skönhet, af detta märke förrådes hon, Och kännes igen, som den dolda eld genom värmen känns."
Vrihadasva sade:
Men då Sunanda hörde dessa Sudevas ord, 10 Med lindrig hand hon sakta torkade stoftet bort, Och, friadt från stoft, der lyste på Damayantis panna nu Märket klart, såsom månen på en himmel utan moln. Men då de tecknet sågo, Sunanda och hennes mor Omfamnade tyst Damayanti länge,[99] med tårfylld blick. Se'n, fällande en långsam tår, sade modren så: "Min systers dotter är du; dig känner på märket jag. Jag och din moder, båda vördade samma far Den ädle Dasarnerkungen Sudàman, o ljufva du! Hon gafs åt den ädle Bhima, åt Viravàhu jag; 15 Dig, re'n som litet barn, jag såg i min faders hus. Men såsom vår faders hus är ditt och på en gång mitt, Så är ock detta mitt rike, Damayanti, tillika ditt." Med fröjd i sin själ Damayanti hörde de ljufva ord, Och, helsande sin moders syster, hon talade så: "Ehuru okänd, lycklig dock bodde jag här hos dig: Du hvarje min önskan uppfyllt, du skyddat och vårdat mig, O moder, mig, som länge redan i landsflykt var, Sänd dit, der mina späda, räddade, lefva än'. 20 Hur går det dem der, af Nala lemnade och af mig? Ja, om du ännu en glädje, o moder, mig bringa vill: Jag längtar till Vidarbha; du låte mig fara dit!" "Ske så!" med fröjd hennes moders syster nu svarade, Och sände, med Kungens bifall, henne, den lyckliga, bort Uti en bärstol, buren af säkra och trogna män, Bevakad af ryttarskaror, med mat och med dryck försedd.
Så kom Damayanti åter snart till Vidarbhas land, Der all hennes slägt emottog henne med hjertlig fröjd. Och då hon såg dem alla, och såg sina älskade barn, 25 Och far och mor och vänner, alla vid helsa såg, Då egnade den ljufva Brahmaner sin tacksamhet, Och åt de höga Gudar gaf rikliga offer hon. Men åt Sudeva Bhima tusende oxar gaf, Af fröjd att se sin dotter, en ståtelig by och gods. Och då Damayanti hvilat en natt i sin faders hus, Uppfriskad af sömnen talte hon se'n till sin moder så: "Om mig du vill se vid lif, så — sanning jag säger dig — Sök att den ädle Nala bringa tillbaka hit," Vid Damayantis ord dock Drottningen greps af sorg 30 Och, qväfd af tårar, den ädla gaf ej ett ord till svar, Då så hennes tärnor sågo henne af sorg betyngd, Ve, ve! de gråtande ropte och sörjde och klagade. Dock talte till Bhima slutligt hans ärade maka så: "Sin ädle gemål din dotter Damayanti här sörjer blott, Och utan blygsel åt mig, sin moder, hon sjelf det sagt; Må dina tjenare derför söka den ädle Nal." Så manad af henne, Bhima trogna Brahmaner nu Sände åt alla trakter: "Söken den ädle Nal!" Och på Vidarbherkungens befallning så gingo de 35 Till Damayanti och sade: "Redo vi äro nu." Då talte Bhimadottren: "Gån ut och inför allt folk, Öfverallt, i alla nejder sägen blott dessa ord: 'Hvar är, o spelare, du, som halfva min klädnad tog, Du som i skogen din trogna sofvande öfvergaf? Men hon, som en makas plikt det är, dig väntar än', Och plågas af bittert qval, den späda, till hälften höljd. Med henne, som ständigt gråter, sänkt uti bitter sorg, Medlidande haf, o hjelte, och unna ett ord till svar.' — Sägen detta och annat, att miskund han visar mig, 40 Ty närd vinden ju gnistan tänder den vida skog. — Ja, af sin make en maka bör äga sitt stöd, sitt skydd; Hur har du bortglömt detta? Du kände ju städs din plikt. Vis var du prisad och ädel, och dygdig och medlidsam, Du blifvit utan miskund; så lyckan mig öfvergav. Haf derföre nåd med mig, du hjelte bland Konungar! 'Den högsta dygd är mildhet' så hörde jag förr af dig. Om någon, då så l sägen, gifver ett ord till svar, Han Nala är, då märken hans ställning, hans vistelse. Det svar, som någon eder på detta ert tilltal ger, 45 Det läggen på minnet, Brahmaner, och bringen det hit till mig; Men ställen så till att ej han får veta att jag er sändt, Och skynden att från er vandring vända tillbaka snart. Och forsken om han i armod är, eller öfverflöd, Om jordiskt gods han söker, hvad annars hans sträfvan är." Så manade af Damayanti, Brahmanerna gingo ut Åt alla håll att söka den ädle, olycklige Nal. Kring land och bygder, i städer och byar och hyddor nu Brahmanerna alla gingo och sökte den ädle Nal. Och hvart de kommo, förnyadt läto de höra städs De ord, dem Damayanti tolkat och ålagt dem.