FEMTONDE SÅNGEN.
Se'n så Karkotaka svunnit, vandrade Nala bort Och framkom på tionde dagen till Kung Rituparnas stad. Han gick till Kungen och sade: "Vahuka ar mitt namn; I konsten att tygla hästar ej äger en like jag, Vid svårigheter ett råd, vid allt jag en utväg har, Och bättre än någon annan jag reder en smaklig mat; Hvadhelst i verlden finnes konstigt och mödosamt, Det utfor jag allt Rituparna, mig tag till din tjenare!"
Rituparna sade:
"Hel, Vàhuka, dig! Blif här, och gör hvad du lofvat har. 5 Snabbkörning var framför annat ständigt min lust och fröjd. Tag till din omsorg att snabba hästar jag äga må; Blif min Stallmästare! Tiotusende[88] blir din lön. Och till din tjenst Vàrschneya och Dschivala tage du; Haf sällskap af dem och dröj, o Vàhuka, här hos mig." Så sade han. Men Nala lefde högtärad der Rituparnas stad med Vàrschneya[89] och Dschivala.
Så lefde han der, Damayanti dock honom om hjertat låg, Och hvarje afton han sakta talade dessa ord: "Hvar hvilar nu väl den arma, af hunger qvald och trött, 10 Minns hon mig än', eller hyllar redan en annan hon?" En afton af Nala, som åter så sagt, frågte Dschivala: "Hvem är det, du sörjer ständigt? Förtälj mig det, Vàhuka! Förtälj mig, hvems är qvinnan, som ständigt du sörjer så?" Då sade Nala: "En dåre förr engång kände jag, Som ägde en ljuflig maka, men glömde sin trohet lätt. Engång af någon orsak från henne han skilde sig Och, ensamlemnad, den dåren sörjande irrar se'n; Han oupphörligt, af längtan qvald både natt och dag, 15 I qvällens lugn än minnes henne och talar så. Väl, irrande kring i verlden, sitt uppehälle han fann, Ovärdig, någonstädes, men mins dock ännu sin sorg. Och hon, som i skogen följde sin make i nödens stund, Hon öfvergafs af honom. — O, knappt att hon lefver mer! Ej kännande vägen, ensam, förtjent af en bättre lott, Hon plågas af törst och hunger. O, knappast hon lefver mer! I skogen, der vilddjur irra, den vilda och ödsliga, Lemnades hon af honom, den dåren, som lyckan svek."
Så bodde nu Nala okänd i Kung Rituparnas borg, 20 Af längtan tärd, och tänkte städs på sin maka blott.
SEXTONDE SÅNGEN.
När så från thron till träldom Nala var bragt, då greps Af sorg och längtan Bhima, och sände Brahmaner ut; Han gaf dem rikliga gåfvor och talte uppmanande: "Gån ut att söka Nala och Damayanti, min lefnadsfröjd! Är edert värf fulländadt, och funna de ädla två, Åt den, som hit dem bringar, jag tusende oxar ger, Och länderier[90] och gods och en by, som är värd en stad. Men om Damayanti och Nala I ej kunnen föra hit, Blott för ett ord om dem ger tusende oxar jag." 5 Då detta de hört, Brabmaner gingo åt alla håll Till städer och länder att söka Nala och hans gemål; Men ingenstädes de funno de flyktande, irrande.
Då kom till Tschedistaden vandrande en af dem, Sudeva vid namn. Damayanti der såg han i Kungens borg, Stående med Sunanda, just bönen begynnande,[91] Med oförliknelig skönhet, fast matt och fördunklad nu, Lik solens glans, som fängslas af töcknens dunkla nät. Så seende der den sköna, afmagrad och stoftbetäckt, Dock slöt han af vissa tecken: "Damayanti jag skådar hår."
Sudeva sade: