Då Damayanti hörde deras förfärliga hot, Med blygsel hon bäfvande flydde, sökande skogens djup, 30 Och fruktande ofärd, sorgset brast ut uti klagan så: "Ve mig! hur ödets vrede har öfver mig fallit tung! Ej ståndar lyckan! — Hvad gerning vållar mig detta straff? Ej minnes jag att mot någon det minsta jag brutit har Med tanke, ord eller gerning. Hvad vållar då detta straff? Det drabbar mig visst som straff för brott i ett annat lif,[77] Ty ej genom detta lif jag förtjenat en sådan lott: Att make och thron förlora, att plundras af egen slägt, Att skiljas från hem och vänner, från älskade, egna barn, Att värnlös i skogen irra, der ormar och vilddjur bo." 35
Men dagen derpå den ringa räddade skaran gick Från denna trakt och sörjde den ofärd, som drabbat den; Man sörjde en bror, en fader, en älskad son, en vän, Och Damayanti talte: "Hvad ondt har väl brutit jag, Då denna skara, som upptog mig i den öde skog, Blef nedgjord, ty mitt öde visst bragte jag öfver den? — Ja, mången sorg i lifvet väntar mig säkert än'! — 'Ej någon i otid dör,' sannt säger de vises ord, Då jag, den sorgbetyngda, ännu icke fann min död. — Ej utan ödets vilja sker något i verlden här, 40 Och dock, ej ens i min barndom med vetskap jag ondt har gjort Med tanke, ord eller gerning. Hvi drabbar mig denna sorg? Dock! — Då en gemål jag valde och Gudar begärde mig, Men vistes af mig tillbaka för Nala, jag dömdes visst Af deras allmakt att skiljas från honom, den älskade." — Med dessa ord och med andra sorgset der klagade Den ljufliga Damayanti, med tanke på sin gemål.
Se'n med de få Brahmaner, som räddade blifvit, hon 45 Tågade, lik den höstliga nymån's mattade rand, Och vandrande så, en afton i skymningen nådde hon Den ädle Tschedi-Kungens, Subhàhus mäktiga stad, Och trädde, knappt höljd till hälften, i menniskohvimlet in, Och folket betraktade häpet henne, en dåre lik, Blek, skälfvande, mager, nerstänkt, eländig, med upplöst hår. Nyfiket kring henne trängdes der stadens pojkar och barn, Medan hon tågade sorgsen genom de Tscheders stad; Så nalkades hon, omringad af dessa, Konungens slott. Men Konungens ädla moder henne från slottet såg Och sade till Amman:[78] "Gå och för henne hit till mig; Af folket plågas der qvinnan, som söker hos oss ett skydd. 50 En skönhet jag ser, som sprider öfver mitt hus sin glans, Och herrlig hon syns som Sri,[79] fast höljd i en dåres drägt."
Så lät hon folket gå; Damayanti hon förde upp Till slottsterrassen[80] och frågte henne förvånad så: "Fastän af sorg fördunklad, du synes så skön, så hög, Och strålar, som blixten strålar ur molnet. Hvem är du, säg! Ej syns din skönhet mensklig, fast smycken du nu ej bär, Och, så utan skydd, hur fruktar du männernas ondska ej?" Men Damayanti sade till svar, då hon detta hört: "En menniska är jag, trogen en älskad gemål, och går 55 Friboren, i konster kunnig, tjenstsökande, fri omkring, Och finner, der qvällen nalkas, alltid ett hem för mig. Af dygder är prydd min make, och ständigt han älskat mig, Och honom jag. Likt skuggan trogen jag honom följt; Dock öfvermåttan städse han älskade tärningsspel, Att, blottad på allt, till slut utarmad han irrade; Och honom förvirrad, rådlös, klädd i en enda drägt, I skogen jag följde och sökte trösta den älskade, Men engång, af hunger plågad i sinnesförvirring han I skogen sin enda klädnad förlorade slutligt än'. 60 Dock honom en dåre lik, förvirrad och blottad, jag Följde, och mången natt försakade sömnens ro. Så dagar gingo och slutligt jag föll uti sömn, och han Mig öfvergaf, och min halfva klädnad tog med sig bort. Så, sökande städs min make, plågas jag dag och natt, Men honom, den lotossköne, den älskade, ser jag ej; Ej finner jag mer den gudalike, min lefnadsfröjd."
Till henne, som brast i tårar, klagande sorgset så, Mildt sade Konungens moder, mer sorgsen ännu än hon: "Blif här hos mig, du ljufva! Jag finner behag i dig, 65 Och mina män att söka din make jag sända skall. Kanske ock sjelf han kommer under sin irrfärd hit. Ja, dröjande här, du säkert skall finna din make än'!" Då Damayanti orden förnummit, hon svarade: "Med vilkor blott jag dröjer, du moder för hjeltars ätt! Att orena sysslor ej jag sköter, och ej förtär Hvad andra lemnat, att ej en man här må nalkas mig. Men om en man begär mig, bestraffas han skall af dig Och dödas, den dåren. Så mitt heliga löfte är. Men att min make söka Brahmaner jag utser sjelf — Om detta allt beviljas, med glädje jag blir hos dig; 70 Om ej, att hos dig stanna jag känner ej lust och håg."
Men rörd nu Konungens moder svarade henne så: "Allt skall så ske, och Hel! för ett sådant löfte, dig!" Så sagdt till Damayanti, Konungamodren än' Med glädje till sin dotter Sunanda talade så: "Sunanda! Se här en ädel qvinna, som Satschi skön, Din like i ålder, dotter, en vän skall hon blifva dig. För henne ditt hjerta öppna, hos henne din glädje sök!" Men glad och med fröjd Sunanda gick så i palatset in, 75 Och medtog Damayanti, af tärnor och vänner följd.
FJORTONDE SÅNGEN.
Nu Nala, se'n Damayanti han lemnat och dädan gått, Snart midt i den täta skogen i en flammande skogsbrand såg; Ur lågan en okänd stämma han hörde, som ropade: "Kom hit, o Punyasloka, o Nala, kom hit, kom hit!" "Var utan fruktan!" han svarte och djerft genom flamman gick; Han såg der ormarnes Konung[81] liggande krökt i ring; Och ormakungen sade, bedjande, darrande: "Hör mig! Jag är, o Konung, ormen Karkotaka. Engång i hans bot den vise Nàrada[82] störde jag, 5 Och blef af den ädles vrede derför förbannad så: 'Ligg här, som klippan orörlig, tills engång den ädle Nal Dig för härifrån; af honom endast du frälsas kan.' Så genom hans bann ej mäktar jag röra här fot från fot. Lycka jag dig skall bringa men fräls mig, o ädle, du! Din vän skall jag blifva! Vet, jag den högste bland ormar är. Ej väger jag mycket; dröj ej, tag mig och bär mig bort!" Sägande så ormkungen gjorde sig fingerslång, Och Nala bar honom lätt till en nejd, dit ej lågan hann. Då så han kommit ur flamman ut i den fria luft[83] 10 Och ville Karkotaka lemna, talade denne än': "Gå, Naischada, några steg och räkna dem ett för ett, Så skall jag den högsta lycka, du mäktige, skänka dig." Han räknade, men då tio[84] han nämnde, högg ormen till Och bet honom; genast Nala förvandlad och vanställd blef.
Af häpnad blef han slagen, då sjelf han sig vanställd fann, Och såg att ormakungen klädt sig i hans gestalt. Tröstande Nala, sade ormen Karkotaka då: "Jag har dig förvandlat och vanställt, att ingen dig känna må — Men han, genom hvilken länge du plågats af bitter sorg, 15 Han skall, af mitt gift förtärd, nu dväljas i dig med qval; Med lemmar, af gift omhöljda, skall plågad han i dig bo Tills, tärd af smärta, han viker slutligt och lemnar dig.[85] Från den, som dig, fast skuldfri, så länge re'n plågade Genom sin vredes bann, från honom dig frälsar jag. Ej mer behöfver du rädas för vilddjur, för fiender, Och ej för Brahmaners vrede; det har af min vänskap du. Likså af mitt gift, o Konung, ej såras, ej plågas du, Och ständigt i kamp och strider blott seger dig följa skall."
"Nu gå till Ayodhyas stad, den ljufva, o Naischada; 20 'En körsven är jag, mångkunnig, och Vàhuka nämns,' så säg Åt Rituparna, som äger kunskap i tärningsspel. Byt denna konst af honom mot kunskap i hästars vård; En vän i den ädle Ikschvàku-ättlingen[86] finner du — Se'n tärningskonsten du lärt dig, din lycka du återfår, Och finner din maka åter. — Ej sörje, o Konung, du! — Och dina barn och ditt rike; sannt är, hvad jag säger dig. Men då din rätta gestalt du längtar att återse, Så tänk blott på mig, o Konung, och kläd dig i denna drägt, Ty höljd i den du genast skall vara som förr igen." 25 Han sade så och åt Nala en dubbelklädnad[87] gaf, Och se'n han det gjort och Nala så riktat med goda råd, Försvann der ormakungen och stod ej att skåda mer.