"Du hjelte, du tappre, du som vid sanning och dygd står fast, Om här i skogen du finnes, så träde du sjelfmant fram! — När skall jag höra hans djupa, manliga, klara röst, Som molnens stämma dof, som Gudars Amrita ljuf,[63] Högt ropande 'Damayanti!' O Konung, när hör jag den, Som Vedernas kunskap tolkar, som byter min sorg till fröjd? — Trogen din plikt, du tröste din bäfvande maka nu!"

Men sedan så den ljufva der talat till bergens Kung, 60 Gick hon, Damayanti, längre mot nordliga trakter upp. Och sedan i trenne dygn hon irrat, hon slutligt såg En lund för eremiter, som Gudarnes lunder ljuf. Vasischthas och Bhrigus likar i helighet såg hon der, I sjelfbeherrskning starke, med strängaste lefnadssätt, Lifnärande sig med vatten, med vind, och med skogens löf, Med kufvade sinnen, fromme, och bidande dödens stund, Höljda i kläder af bast och af antilopers hud. Men då hon deras stilla, fridfulla hyddor såg, Der skogens djur sig samlat och svärmade fridsamt kring, 65 Der fromma Vise bodde, hon fattade åter mod.[64] Af tändernas perlerad och af formernas fullhet prydd, Af hårets rikedom och af ögonens mörka glans, Der trädde Damayanti, Virasenas sons gemål, Hon, perlan bland jordens qvinnor, i hyddornas stilla krets. Hon helsade der de fromme och bidade vördnadsfullt; "Hel dig!" De helige Vises helsning till henne ljöd; Och se'n de henne välkomnat, som rätt och som öfligt är,[65] De sade: "Sitt neder, säg oss hur kunne vi gagna dig?" Då svarte Damayanti: "Har eder allt lyckats väl 70 Vid eder bot, edra offer, och plikter och altareld? Ha' skogens djur och fåglar här trefnad hos eder haft[66]?" Då sade de Vise: "Lyckligt i allt har det gått oss här, Men säg oss, herrliga du, hvem är du, hvad söker du? Då vi din skönhet skåda, din strålande herrlighet, Förvåning betar oss, ljufva. Dock, frukta ej, fatta mod! Är skogens Gudinna du, eller bergets strålande mö, Eller ock flodens nymf? Förtälj oss sannfärdigt det." Hon svarade nu de fromme: "Jag är icke flodens nymf, Ej bergets mö och skogens sköna Gudinna ej, 75 En menniska blott, det veten, botgörande Vise, I! Allt vill jag förtälja eder utförligt; nu hören mig! En Konung finns i Vidarbha, Bhima, som herrskar vidt; Hans dotter är jag, förnimmen, Brahmanernas bäste, det! Men i Nischada herrskar den strålande, vise Nal, Segrarn i strider, hjelten, som kallar sig min gemål. Han hembär åt Gudar offer och ärar Brahmaners kast, Och skyddar Nischadas stammar med ära och manlig kraft, Rätt, sanning och dygd han älskar, är tapper och vis och from, Och ärar Gudar, men bryter fiendens murar ned, 80 Och Nala den ädle kallas, lik Indra i herrlighet, Med ädel herrskareblick och panna som fullmån klar, Han offrar heliga offer och Vederna känner väl Och, strålande hög som solen, sin fiende kufvar han. Men han, som lefvat ständigt i dygd och i sanning, blef Utmanad till spel af några gudlöse, bedräglige, Som med sitt svek snart togo hans rike och allt hans gods. Hans maka, den ädles, veten, skåden J här i mig; Mitt namn är Damayanti, mitt hjerta hos Nala är. Jag forskat bland berg, i dalar, jag sökt rundtom sjö och flod, 85 Och skogar, och träsk och lunder; ja, öfverallt jag sökt Min ädle make Nala, mångkunnig i vapnens konst, Och irrande så jag slutligt, plågad af sorg, kom hit — Har ej till denna eder ljufliga, stilla lund Nalkats den ädle Nala Nischadernas hjeltekung, För hvilkens skuld jag irrar här utan väg och stig I denna hemska skog, der tigrar och vilddjur bo? — Om ej jag snart får skåda den ädle, så hastar jag, Brytande kroppens boja, sjelfmant till himlens frid,[67] Ty hvad är min lefnads mål, om honom jag mer ej har; 90 Och denna sorg, denna saknad jag mäktar ej bära mer." Till henne som, ensamlemnad i skogen, klagade så, De fromme, som framtidsdagar skådade, sade nu: "O herrliga, herrlig snart en framtid för dig skall gry! Vet! fromhet ger blicken klarhet: Snart Nala du skåda skall, Nischaderkungen, den tappre, som fienders makt slår ned, Den ädle, med återvunnen besinning han väntar dig; Med återvunnen lycka, af perlor och smycken prydd, Den tappre sitt fordna rike skall åter beherrska snart, Till fröjd för vänners skara, och fruktan för fiender. 95 Din make du snart skall skåda, en far för en herrlig ätt." Då så till Bhimadottren, Nalas gemål, de talt, Försvunno de fromme alla med hyddor och offereld. Då undret hon såg, förvånad och slagen af häpnad blef Den ljufva Damayanti, Virasenas och Bhimas fröjd. "Var detta allt en dröm blott? Hvad skickelse sändes mig? Hvar äro de fromme, hvar de fridfulla hyddors krets, Hvar äro de klara floder, der fåglar svärmade kring, Hvar äro de ljufva lunder, som pryddes af löf och frukt?" Och länge, vid Nalas minne, den ljufveligt leende, 100 Sorgsen, blek och i tysta drömmar försjunken stod.

Men gående se'n till andra nejder med tårskymd blick Och klagande, qväfd af tårar, hon såg ett Asokaträd.[68] Hon gick till det sköna trädet, som blommande stod i skog, Nedböjdt af blomsterklasar, med fåglar på hvarje qvist, "O ve! Se trädet, hur herrligt i skogens sköt det står Och glänser i blomsterprakt, som bergens strålande Kung! — Min längtan, mitt lidande, du lindra, o ljufva lind! Har ej den tappre Nischader Konungen här du sett, Den ädle, som Damayantis älskade make är, 105 Som kallas Nala; har honom, du sköna, ej skådat här, I skogen irrande ensam, den tappre, af sorger tärd, Och med de fina lemmar höljda till hälften knappt? Tag bort min sorg, o lind, ty lindring ju lofvar du, Gif sanning åt ditt namn och lindra mitt lidande!" Med dessa ord hon sorgsen med vördnad kring linden gick,[69] Och vandrande längre kom till en dystrare nejd ännu. Hon såg der slingrande floder och vexter af många slag, Och ljufliga berg och dalar, och fåglar och vilda djur, Och höjder, bäckar och grottor och klyftor i nyckfull form; 110 Det såg allt Bhimadottren, sökande Nala der. Och sedan Damayanti gått vidare än', hon såg En karavan med hästars, elefanters och vagnars mängd, Som satte öfver en klar och ljufvelig, stilla flod, Med lugna böljor och bred, omhägnad af bamburör, Af paddor och fisk bebodd, af lummiga holmar prydd, Der beckasinen skrek och Tschakravàkan[70] sin trånad sjöng. Men då hon såg karavanen, Damayanti nu obemärkt Gick fram och smög helt stilla i menniskohvimlet in, En vansinnig lik att skåda, blek, blott till hälften höljd, 115 Afmagrad, besudlad, håret utslaget, af stoft betäckt. Då henne de sågo, flydde några förskräckta bort, Och några i ängslan dröjde, och andra ropade högt, Några logo och några utbröto i smädeord, Men af medlidande rörde frågade andra så: "Hvem är du och hvems, du ädla, hvad söker i skogen du? Förskräckte vi se dig; säg oss, är du en menniska? Är skogens eller bergets, nejdens Gudinna du? Om så det är, vi söke, du herrliga, ditt beskydd. Är du en Yakscha, en Rakschas,[71] eller en gudanymf? 120 Hvemhelst du är, så gif oss välgång och skänk oss skydd, Och ställ det så, du ädla, att framgång oss följa må, Och att vår karavan må lyckeligt draga hän." Af folket frågad så, med saktmod nu svarade Den ljufva Damayanti, som sörjde sin make blott, Åt karavanens höfding, åt allt dess samlade folk, Åt gamla och unga, åt tågets mångpröfvade ledare: "Veten! En menniska är jag, en Konung min fader är, En Konung min svärfar äfven, en Konung är min gemål, Vidarbhas Kung är min fader, min make Nischadas Kung; 125 Nala den herrlige kallas, och honom jag söker här. Om honom I sett, mig sägen, hvar finnes min älskade, Den ädle Nala, den tappre, en tiger i männers krets?" Till henne talte det stora tågets höfding nu, Sutschi vid namn: "Du ädla, hör, hvad jag säger dig! Jag tågets höfding är och förer det an, likväl En man, som nämnt sig Nala, du ädla, ej mötte mig. Väl tigrar och leoparder, och björnar och bufflars svärm Jag sett öfverallt i skogen, der menniskor icke bo, Men utom dig en menska här jag ej mötte än', 130 Så sannt oss Manibhadra,[72] den mäktige, stånde bi." Då sade till alla köpmän, till tågets ledare hon: "Hvart tågar karavanen? Det värdigens säga mig."

Karavanens höfding sade:

"Till landet, der Subhàhu, Tschedernas Konung styr, Snart bryter karavanen, o menniskodotter, upp."

TRETTONDE SÅNGEN.

Då Damayanti detta af karavanens höfding hört, Hon följde med tåget framåt, med tanke på Nala städs. Och efter många dagars vandring i skogens djup, Hann slutligt karavanen en insjö med ljuft behag, Med brännträd och saftigt gräs, kringandad af lotosdoft, Med blommor och frukter sirad, kringsvärmad af fåglars mängd, Med friskt och svalkande vatten, af ljufvelig smak och klart. Dragarne tröttnat; folket vände till rast sin håg; Med höfdingens tillstånd trädde de in i en lummig lund 5 Och slogo sig ned till hvila vid insjöns vestliga strand.

Men vid den fuktiga, tysta midnattstid, då re'n Tröttade alla sofvo, en vild elefantflock kom Att dricka i bäcken, grumlad af deras tinningars saft.[73] De sågo karavanen och dess elefanters här, Och då de märkte de tama elefanter, med häftighet De rusade mot dem våldsamt, berusade, rasande. Och oemotståndligt de vilda elefanters anlopp var, Som klippans, då ned mot jorden den störtar, från berget ryckt; 10 Och, brytande träd och buskar, de spärrade väg och stig. Men karavanen, som låg i vägen, vid lotossjön, Der fredligt den hvilade, värnlös förkrossad och trampad blef. "Ve, ve!" der ropade alla, och flydde och sökte skydd, Yrvakna, i snår och buskar; elefanterna slogo dem Med betar och snablar; andra nedtrampades, krossades. Bland hästar och bland vagnar och fotfolk i sanslös flykt, I trängselns förvirring många qväfdes och trampades. Och höjande hemska nödrop de föllo till marken ned; I träden klättrade andra; i gropar man stupade. Så genom elefanterna, sända af skickelsen, 15 På olika sätt karavanen, den rika, blef nedergjord.[74]

Ett vildt tumult der uppstod, förfärande verlden all: "Se, elden är lös! Förfärligt! Flyn, hasten att rädda er! — Se der en hög af perlor. Tagen! Hvi flykten I? Allt gods nu gemensamt är! Mig hören, mitt ord är sannt!" Men sägande så, dock flykta sjelf de med bäfvan bort. "Jag säger det engång än'. I dårar! hvi flykten I?" Och medan så förderfvet gick fram öfver folket der, Uppvaknade Damayanti med hjertat af bäfvan fyldt; Hon såg yrvaken den grymma, den vilda förödelsen, 20 Och seende, hvad hon förr ej skådat, den ljufliga, Hon spratt förfärad, med andan häftad vid gomen, upp.

Men några, som räddat lifvet i denna gräsliga natt, Ropade högt: "Hvad gerning bringar oss detta straff? Säkert blef Manibhadra ej ärad och dyrkad nog, Eller ock ej Kuvera, Yakschernas store Kung. De Gudar, som hinder ställa,[75] försonades kanske ej, Kanske man glömt de onda fåglarnes förebud? Dock, — stjernorna spådde lycka; hvarfrån kommer detta då?" Men andra sade: "Den qvinna, som, blottad på allt och arm, 25 Nyss slöt sig till karavanen, en irrande dåre lik, I vanställd skepnad, en Daemon mer än en menniska, Af hennes trollkonst sändes oss denna förödelse. En Yakscha eller en Rakscha, en Pisàtscha[76] hon är förvisst; Från henne är all vår ofärd; ej tvifla man bör derpå. Om här vi såge den leda, som bragt oss så mycken sorg, Som karavanen nedgjort, vi skulle med sten, med käpp, Med rör och med näfvar henne gifva en rättvis död."