Se'n Nala flytt, Damayanti, stärkt utaf sömnen snart Vaknade och såg kring sig, skrämd, i den öde skog, Men då hon ej såg sin make, med ängslan och hjerteqval Hon ropade högt, förfärad: "O Konung, o Naischada! Beskyddare! Herre! Konung! Hvi öfvergifver du mig? Jag dör, förgås, jag bäfvar här i den öde skog! Din plikt du ju känner, Konung, sannfärdig du är jemväl, Hur kan då din ed du bryta, och under min sömn mig fly[53]? Hvi har du flytt din maka, din trogna, din tillgifna, 5 Som intet emot dig brutit; en annan ju brutit har, Sannfärdiga kan du göra, o Konung, de löften, du Inför de höge Gudar gjorde mig förr en gång. Ej nalkas i otid döden en dödlig, det ser jag nu, Då, lemnad af dig, jag än kan lefva ett ögonblick. — Välan! Ditt skämt, o Konung, är nog; det har målet nått: Du skrämt mig nog, du tappre! kom fram, o min herre, re'n! — Jag ser dig, jag ser dig, Konung, der ser jag dig, Naischada, Af buskarne gömd derborta! Hvi svarar du icke mig? Du grymme! Fastän du ser mig så ensam, så sorgsen här 10 Och klagande, likväl icke du hastar att trösta mig. — Dock — ej för mig jag klagar, ej sörjer för annat jag, Men du blir ensam, ädle, se! deröfver klagar jag. Hur blir ditt mod, då du ensam, hungrande, törstig, matt Om qvällen på marken hvilar, och mera ej skådar mig?" — Så, plågad af sorg och liksom tärd utaf smärtans eld I skogen, gråtande, sorgsen hon irrade hit och dit; Än sprang hon häftigt upp, än sjönk hon förvirrad ned, Än föll hon af skräck i vanmakt, än gret och än ropte hon Och bittert qvald af smärta, och suckande tungt och djupt, 15 Med kärlek till sin make hon snyftande talte så: "Det väsen, hvars ondska Nala försänkt uti denna sorg, Ett qval det lida måtte, mer bittert ännu än vårt; Den brottslige, som en skuldfri har bragt uti detta qval, Ett lif han lefve än mera qvalfullt och glädjelöst!" Så klagande nu den ädle Konungens maka der Sin make sökte i skogen, de irrande djurens hem. En vansinnig lik, den ädla, högt klagande gång på gång, "Ve, ve, o Konung" ropte, och irrade hit och dit.

Då, klagande öfvermåttan och lik ett qvidande lam 20 Än snyftande sakta, än åter veklagande öfverljudt, Så kring hon sprang i skogen, en väldig, hungrande orm, Då nära hon kom, kring henne den ringlande kroppen slog. Fast famnad af ormens ringar och sjunken i dödens qval, Dock icke för sig hon sörjde; hon sörjde för Nala blott. "O min beskyddare! Ser du hur värnlös jag famnas här Af denna gräsliga drake! Hvi ilar du ej till hjelp? O Nala, ve, ve din smärta, då åter du minnes mig Se'n, fräst ur ditt bann,[54] du åter din thron, din besinning fått! Då tröttad och qvald af hunger, med svigtande mod du är, 25 Hvem skall dig trösta, hvem skänka dig vederqvickelse då?"

Då gick i den lummiga skogen en irrande jägare; Han hörde ropen och skyndsamt mot stället han ilade. Och då han såg den sköna omringlad af ormen så, Då sprang han till, den snabbe jägaren; i ett nu Han träffade ormens hufvud, det klöf med sitt skarpa svärd, Att ned den föll orörlig. Så dödade draken han. Men då han Damayanti frälst och med vatten sköljt, Och mättat och tröstat, jägarn frågade henne så: "Hvem är du, med hindens blick? Hur kom hit i skogen du? 30 Hur kom du i detta grymma läge, du herrliga?" Och Damayanti, frågad så utaf jägaren, Förtäljde sanningsenligt honom, hur allt gått till.

Med smidiga, sköna lemmar, med panna som fullmån klar, Med glänsande ögonhår, med i tjusande röst och ljuf; Det allt såg jägarn, besegrad af kärlekens ljufva makt. Då talte han der till henne med smekande, milda ord, Af kärlek qvald. Damayanti bemärkte dock detta snart, Och då hon, sin make trogen, hans brottsliga lust förstod, 35 Af häftig vrede fattad, hon flammade upp af harm; Och han, med brottsligt hjerta, fast plågad af kärleksqval, Såg snart hennes dygd; hon stod en flammande låga lik. Men Damayanti, blottställd, beröfvad gemål och thron, Då tid mer ej var för böner, förbannade jägarn så: "Så sannt jag ej ens i tankar en annan än Nala hyst, Så sannt må denne usle falla till jorden död!" Knappt sagdt, och den brottslige jägarn störtade slagen ned Till marken, såsom trädet, träffadt af himlens blixt.

TOLFTE SÅNGEN.

Så jägarn dog. Damayanti gick längre i skogen in, Den vilda, der insekters surrande vinge ljöd, Der lejon och leoparder och tigrar sitt tillhåll fått,[55] Der fåglar svärmade brokigt, der röfvaren fann sitt hem, Der palmers kronor och bambu hvälfde sitt höga tak, Af täta slingervexter och rankor tillsammanväfdt, Der mandelns och Mangons fläktar sig mängde med lotosdoft,[56] Der rosenäpplet i höjden glänste bland blommor skönt[57] Hon såg metallers fasta ådror i klipporna, 6 Och grottor och snår, som gåfvo genljud åt fåglars sång, Och sjöar, källor och bäckar, djur, fåglar af många slag, Och många gräsliga ormar, Pisàtscher och Rakschaser,[58] Moras och dammar och klippor och höjder åt alla håll, Och floder och vattenfall, som skummande hvälfde fram. Vidarbha-Konungens glädje i skogen der skaror såg Af bufflar och vildsvin, björnar, af krälande ormars slägt, Men värnad af glans och skönhet, af kraft och ståndaktighet, 10 Fast irrande ensam, trogen sökande sin gemål, Den ädla Konungadottren kände dock fruktan ej Uti den vilda skogen, der plågad af sorg hon gick.

Men slutligt till en klippa hon kom och med ångestqval Der, sörjande sin make, hon utbrast i klagan så: "Du ädle, af höghvälfdt bröst och af mäktiga armar prydd, Hvart har du gått och lemnat mig ensam i skogen här? Då Asvameda-offer och andra i fromhet du Har offrat ofta, hjelte, hvi handlar du falskt mot mig? Hvad en gång mig du sade, du prydnad bland jordens män, 15 Tänk på det än', o strålande, herrlige Furste; du! Och hvad de lätta svanar förkunnade dig en gång, Och hvad de mig förtäljde, tänk på det, du ädle, nu! De fyra Veder med deras förklarande skrifters tal, De lära mycket, men sanning lära de alla främst; Och derför, tappre Furste, sannfärdiga göre du De ord, hvarmed du ofta gjorde mig lycklig förr! — O ve! är jag då icke din älskade maka mer? — Hvi svarar du mig icke här i den hemska skog? — Ve, ve! Se, skogens Konung, den grymme, med spärradt gap 20 Uthungrad han mot mig rusar. Hvi ilar du ej till hjelp? 'Blott dig, blott dig jag älskar,' så sade du ständigt förr; Sannfärdiga gör, o Konung, de ord, dem du sade så!" —

"Förvirrad, klagande skådar här du din maka nu, Din älskade, som dig älskar; hvi svarar du henne ej? Här står jag blek och magrad, olycklig, af stoft betäckt, Till hälften blottad, ensam, klagande, utan värn, Liksom en klarögd hind, som ensam från hjorden skiljts, Och dock, du jordens Konung, ej vårdar du dig om mig. Du store Kung! Helt ensam här i den öde skog 25 Jag, Damayanti, dig ropar; hvi svarar du icke mig? Du herrlige, sköne, ädle, af börd och af dygder prydd, Skall icke dig jag skåda här ibland bergen mer, Här i den hemska skogen, der lejon och tigrar bo? Hvar skall jag se dig hvila, stå eller framåt gå I skogens djup, du ädle, som bringar mitt hjerta sorg? Hvem skall i min sorg jag fråga, o Konung, med dessa ord: 'Har Konung Nala du skådat här i den öde skog?' Hvem skall mig förkunna att Nala än' finnes i nejden här, Den herrlige, ädle Nala, för fienders här en skräck? 30 'Den Konung Nala, du söker, med ögon som lotos kalk, Här är han!' Hvems stämma lemmar mig detta ljufliga bud?"

"Se! Tigern, skogens Konung, fyrtandad, med väldig käk, Stolt tågar emot mig; honom djerft jag till möte går. Djurens Kung du är och beherrskar den vilda skog, Men jag är Damayanti, Vidarbha-Konungens fröjd Och Nalas gemål, den ädles, som styr i Nischadas land. Åt mig, som honom söker, ensam, af qval förtärd, Gif, djurens Kung, till tröst ett ord att du honom sett! Men om du, skogens herre, ej kunskap om Nala har 35 Så sluka mig, stolta tiger, och fräls mig från all min sorg! Skogskungen hör min klagan, men vandrar tigande bort Till floden, hvars klara bölja söker till hafvet väg."

"Se berget der! Hur herrligt dess toppar sig resa upp. Och, smekande molnen, skimra i vexlande färgers glans! Det pryds af metallers ådror och smyckas af ädelsten, Och, likt ett standar, sig reser stolt i den vida skog; Men tigern och elefanten och lejonet gästa der, Och tusende fåglars sånger gifva dess klippor ljud; Och höjdernas hjessor skuggas af kronor af lind och palm, 40 Der Mangons och Asokans blommor som perlor ses. Dig, bergens Kung! som upphof åt svalkande floder ger, Der vattenfåglar fröjdas, dig frågar om Nala jag. Dig, heliga berg, du höga, som skådar i himlen in Och jorden tillika stöder, dig helsar med vördnad jag! Jag bugar för dig, men vet, en Konungadotter jag är, En Konungs gemål, 'Damayanti,' så nämnes i verlden jag. Vidarbhernas stora hjelte och Herrskare är min far, Bhima kallad, som lemmar kasternas fyrtal[59] skydd, Som Asvameda och Ràdschasûya offer gör,[60] 45 Den högste bland jordens Furstar, med hög, majestätisk blick, Som prisas from och ädel, sannfärdig och godhetsfull, Dygdig och hjeltemodig, pliktkunnig och fri från fläck, Som skyddar Vidarbhas folk och kufvar dess fiender. Hans dotter är jag och söker, du helige, skydd hos dig. Bergskonung! I Nischada är Konung min makes far, Som kallar sig Virasena, och prisas i verlden så. Hans son, den ädle hjelten, den herrlige, full af kraft, Som fått i arf sin faders rike och herrskar der,[61] Är Nala, den tappre 'Punyasloka,' så prisas han, 50 Den fromme, som Soma[62] offrar, vältalig och dygderik, From, gifmild och hjeltemodig, som herrskar med ädel kraft; Hans maka det är, Bergskonung! som bedjande nalkas dig, Som öfvergifven af lyckan, och husvill och utan värn, Irrande söker sin make, den högste bland höga män. Har du med dessa toppar, som himmelens skyar nå, O bergens Kung, ej skådat Nala i skogen här? Den lejonstarke, den vise, långarmige, eldige, Den tappre, sannfärdige hjelten, min make med herrlig glans, Nischadernas Konung Nala, har honom du här ej sett? 55 Du ser mig bedjande, ensam och bäfvande, likväl du Ej tröstar din klagande dotter! — Hvi står du så tyst, så stum?"