"Sannt är, o Damayanti, hvad ljufveligt här du sagt: Ej finnes mot mannens sorger ett medel, en maka likt! — Ej vill jag dig öfvergifva. Säg, hvarföre fruktar du? Mitt lif kan jag hellre lemma, än, hulda, jag lemnar dig."
Damayanti sade:
"Om ej du hyser i sinnet, o Konung, att lemna mig, Hvi visar du mig de vägar, som hän till Vidarbha gå? Väl tror ock jag, du ädle, att ej du mig lemna vill, Dock öfvergifva mig kunde af sinnesförvirring du; Ty hemmets väg du tecknar gång efter gång åt mig, Och dermed du endast ökar, o Gudalike, min sorg. — Men tänker du: 'Till de Sina hon gånge', och vill du det, Så låt oss till Vidarbha båda tillsamman gå. Dess konung dig, min stolthet, med glädje visst helsa skall, Och, gästad af honom, sorglöst du lefver der i vårt hem."
TIONDE SÅNGEN,
Nala sade:
"Med mig sitt rike din Fader nog delar, jag tror det visst; Men dock som en nödställd icke honom jag nalkas vill. Som glädjens budskap kom jag en gång uti lyckans glans, Som sorgens dystra budskap hur skulle jag gå dit nu?" Så talte till Damayanti gång efter annan Nal, Och sökte lugna den hulda, knappt höljd af en klädnadshälft.
Så under en enda klädnad, irrande, nådde de En enslig hydda, af hunger smäktande, och af törst, Nischadas Konung; till hyddan kommen, och äfvenså 5 Vidarbha dottren, båda sjönko af trötthet ned; Så vid Damayantis sida Nala nu somnade På bara marken, blottad, af stoft och af smuts betäckt; Och Damayanti äfven snart sjönk i sömnens famn Från sorgen, som, icke väntad, så snart hennes ungdom nått.
Men se'n Damayanti somnat, Nala, af sorg och qval Skakad, af oro väcktes, och kunde ej slumra mer, Han mindes thron och vänner, dem icke han ägde mer; Han mindes den öde skogens vildhet, och tänkte så: "Hvad är mig bättre, skall jag göra det, skall jag ej? 10 Bör jag väl dö? Eller bör jag min Endaste lemna här? Af kärlek till mig den ljufva blott kommer i qval och nöd, Men lemnad af mig, väl slutligt hon skall till de Sina gå. Med mig, förutan tvifvel, blott sorg blir den huldas lott, Men lemmad af mig, törhända hon finner en glädje än." Så han, besinnande mycket, och tänkande hit och dit, Sist trodde för Damayanti bättre, att ensam bli. "Ej kan den ädla, den trogna, tillgifna och herrliga Lida af våld på vägen, ty väldigt är dygdens värn." — Så hvälfde sig hans tankar kring Damayanti; han 15 Beslöt, af Kali eggad, till slut dock att henne fly. Men seende hur han sjelf var blottad, han ville än Med henne dela den mantel, som gifvit dem båda skygd? "Hur skall jag den dela sakta, att icke den hulda väcks?" Så tänkande gick Konung Nala kring hyddan der, Men irrande kring hyddan, och skogen rundtomkring, Fann Nala i hyddans närhet ett blänkande, blottadt svärd. Med detta skar han manteln och höljde sig snabbt deri, Och flydde i själsförvirring, lemnande henne der. Med vaknande sans dock åter till hyddan han vände om, 20 Och bittert gret den ädle, då han Damayanti såg, "Min älskade, den ej solen, ej vinden berörde förr, Hon slumrar nu der i hyddan, på marken, förutan skydd. Den ljufligt leende höljes knappt af en mantels flik, En dåre lik. Hur blir hon till mods, då hon vaknar upp? Hur skall den ljufva, ensam, öfvergifven af mig, Irra i dystra skogen, af ormar och djur bebodd? — Dock — ljusets Gudar och jordens, och vindarnes Genier[52] De måste dig alla skydda, ty värnad du är af dygd!"
Så sagdt, och sin dyra maka, hvars like ej fanns på jord, 25 Af Kali förvirrad, Nala nu flydde med skyndsamhet. Men flyende, flyende, ständigt till hyddan han återkom; Bort drogs han af Kali, åter af kärleken drogs han dit. Som deladt i tu den arme Naischadas hjerta var; Det svängde, likt en gunga, till hyddan och från den bort. Dock sist han, af Kali kufvad, flydde besinningslös, Lemnande der sin maka, klagande bittert, högt. Förintad af Kali gick han med sväfvande tankar bort, Lemnande så sin maka i sömn i den öde skog.