"Du vet hur Nala ständigt till dig har sin tillit haft, Hjelp honom, o Vàrschneya, då han hotas af ofärd nu. Ju mer, ju mer han tappar i spelet med Puschkara, Dess mer, dess mer hans hetta förökas och vexer städs; Så säkert som tärningarne sig foga vid Puschkaras vink, Så säkert i dem för Nala röjer sig motgång blott. Och, pliktförgäten, nu hör han ej vänner, ej fränder mer; 15 Ej ens till mig han lyssnar, den sinnesförvirrade. Hans skuld, jag tänker, ej är det att i sin förvirring han, Den ädle Nischadakungen, ej aktar min maning mer. — Ej klarnar min själ mer nånsin, men dignar af smärta ned! — Hos dig mitt skygd jag söker, gör du, hvad jag beder dig: Spänn Nalas älskade hästar, de vindsnabba, för hans vagn Tag så vår son och vår dotter och för dem till Kundina,[44] Och lemma dem hos de Mina, och hästar och vagn jemväl, 20 Men sjelf blif der, eller gå hvarthän dig synes bäst."

Då nu Vàrschneya denna hennes befallning hört, Förtäljde han troget allt för de högste i Nalas råd; Och sedan han med dem rådgjort och fått deras bifall, han Spände vagnen och förde de späda till Kundina, Han lemnade der den vackra vagnen och hästarne, Och sonen Indrasena, och dottren Indrasenà, Se'n, helsande Konung Bhima, beklagande Nala djupt, 25 Han bort begaf sig sorgsen och hän till Ayodhyà[45] gick. Så han med sorg i själen till Kung Rituparna kom, Och såsom Körsven hos denne Konung han tog sig tjenst.

NIONDE SÅNGEN.

Så for Vàrschneya. Men Nala i spelet med Puschkara Förlorade snart sitt rike och allt, hvad han ägde än. Med hånfullt leende sade till Nala nu Puschkara: "Låt spelet fortgå, broder! Hvad bjuder till insats du? Än äger du ju Damayanti allt annat jag vunnit ren — Välan! Vi spela om henne! Säg, broder, hvad menar du?" Så talte Puschkara; Nalas hjerta af sorg och harm Slets liksom i stycken sönder; han gaf ej ett ord till svar, Men reste sig stolt; sin broder gaf han en bitter blick, 5 Och stum sina smycken från sig kastade, ett för ett. Höljd i en underklädnad se'n, till sina vänners sorg, Den ädle gick bort, sin lycka lemnande efter sig.

Höljd i en enda mantel Damayanti med honom gick, Så utanför staden dröjde tre dygn, jemte henne, han. Men Puschkara nu, som Konung, i staden förkunna lät: "Eho som Nala bistår, den straffar med döden jag." Så Puschkara lät förkunna; och fruktande dennes hot Ej vågade någon öppna sitt hus för den ädle Nal, Men under bara himlen, med vatten till näring blott, 10 Tre dygn i stadens närhet kringirrade husvill han.

Då drog han bort, den ädle, af Damayanti följd, Och bröt och plockade rötter och frukter, af hunger qvald. Så många da'r förgingo, då engång, af hunger tärd, Han märkte några fåglar, med vingar liksom af guld, Då tänkte så den ädle, Nischadernes store Kung: "Här finner jag både näring, och äfven en gyllne skatt[46]" Som nät sin enda klädnad han kastade öfver dem, Men de hans klädnad togo och flögo i höjden upp; Och höjande sig, till Nala fåglarne sade så, 15 Der honom blottad de sågo, sorgsen, med nedsänkt blick: "Vi äro tärningarne, du dåre! Din klädnad vi Dig röfva ville, ty naken skulle du från oss gå."

Men seende fåglarne borta, förskräckt för sin nakenhet, Då sade till Damayanti Nala med bitter sorg, "Desamma, hvars hat har störtat mig från min Kungathron, Som ej mig unnat näring, fast plågad af hungerns qval, Som gjort att mitt eget folk mig stängde sitt hus, sitt hem, Desamma som fåglar kommit och röfvat min enda drägt, — Min nöd är stor, förkrossad jag står, och mitt mod är slut, 20 Ditt stöd dock borde jag vara! — Nu hör, hvad jag säger dig!"

"Här ser du många vägar; de föra till Söderns land,[47], Och öfver Rikschavanta-berget till Avanti[48] — Här Vindhyas berg! — Der hastar Payoschni i hafvets famn,[49] Här helige Vises hyddor, rikt prydda af träd och frukt[50]! Här vägen går till Vidarbha! Der för den till Kosala[51]! Och derbakom åt söder sträcker sig Dekhans land!" — Så under sin vandring ifrigt talte till henne Nal Gång efter annan, sorgsen, dock sökande hennes väl.

Då sade, af sorg förintad, med tårar och bruten röst, 25 Till Naischada Damayanti, klagande, dessa ord: "Mitt hjerta darrar; af smärta löses hvarenda lem, Då, Konung, jag öfverväger din hemliga tankes mål — Hur skulle jag ensam lemna dig i den öde skog, Dig thronlös, arm och blottad, för hunger och törst ett rof? — Nej! Dig, som smäktande dignar och sörjer en tid, som flytt, Dig här i den vilda skogen, o Konung, jag trösta vill, Ty läkemedel ej fanns än så kraftigt mot sorg och qval, Som kärleken af en maka. — O Konung, du hört mitt ord!"

Nala sade: