Nej! Hästerfaren är du och skicklig, o Vàhuka; Det spann, det du anser lämpligt, tag det; men skynda dig!
Vrihadasva sade:
Då spände fyra hästar, snabba, förträffliga, 20 Af ädel ras för vagnen Nala med skicklighet
Då allt var i ordning, Kungen steg snabbt i vagnen, och se! De ädla hästarne sjelfmant böjde sig ned på knä.[103] Men Nala, den lycklige, talte vänligt till dem och gladt Smekte de eldiga, ädla, uthållande fålarna. Han fattade tyglarna kraftigt och redde till affärd sig, Tog upp Vàrschneya och gaf åt de ädla springarne lopp. Och, styrda enligt konstens reglor af Vàhuka, Flögo de som på vingar i luften med svindlande fart.[104] Men då Rituparna såg dem ila som vinden snabbt, 25 Den ädle Konungen, tjusad, i högsta förvåning föll. Och då Vàrschneya hörde hjulrasslet och såg den konst, Som Vàhuka lade i dagen, han tänkte i tysthet så: "Hvem är det? Är Màtali[105] han, Gudakonungens kusk, Ty dennes kännetecken ser jag hos Vàhuka? Är det väl Sàlihotra, som tyglarnes konst förstår, Som, fastän öfverjordisk, nu tagit sig menskoform? Eller, kunde det vara den ädle, den tappre Nal, Som kommit hit?" Så tänkte Vàrschneya inom sig tyst. "Eller finns samma kunskap hos Nala och Vàhuka, 30 Ty samma konst hos båda ser och beundrar jag. Dock — samma ålder, jag finner, hos Nala och Vàhuka, Och är det ej Nala sjelf, hans like i konst det är. Okända de ädle Furstar ju ofta på jorden gå, Till följe af ödets dom vanställda, och kännas ej. Om ej jag tvifvel hyste för dennes vanskaplighet, Bevis jag ej mer behöfde för Nala. Så tänker jag. För detta talar åldern; det yttre dock svär emot. Till slut efter allt dock tror jag att Vàhuka Nala är." Så tänkte hit och dit, i tysthet begrundande, Vàrschneya, Punyaslokas älskade fordne kusk. Men Konung Rituparna, då Vàhukas konst han såg, Tillika med Vàrschneya gladdes och undrade; Och seende hans konst vid tömmen, hans nit, hans kraft, Och kloka aktsamhet, han kände den högsta fröjd.
TJUGONDE SÅNGEN.
Så öfver floder och sjöar, och skogar och berg och dal Med ilande fart han flög, som fågeln i rymden fri. Men under den snabba färden Bhangâsuris ättling såg Att oförmärkt hans mantel fallit till marken ned. Och då Rituparna såg det, han hastigt till orda tog: "Låt oss upptaga manteln!" så sade den ädle då, "Håll hästarna, de snabba, stilla ett ögonblick, Så länge att Vàrschneya får bringa min mantel hit" Men Nala sade: "Långt borta ligger din mantel re'n 5 En mil[106] bakom oss, ej kan du få den tillbaka mer." Så talte Nal; i detsamma Bhangâsuri ättlingen Dernere i skogen såg ett yppigt Vibhitaka-träd, Och vid dess åsyn skyndsamt han sade åt Vàhuka: "Du skicklige kusk! du skåde min styrka i räkenkonst; Ej en vet allt, ej någon besitter all kunskaps skatt; All vetskap sin boning aldrig tog hos en enda än'. Se stammen der! dess frukter äro etthundraen, Dess blad likaså; till marken fallit ett lika tal; Af hvardera, blad och frukter, bär den etthundraett, Men der, på dess tvenne grenar ses femti millioner blad; 10 Och räknar du dem tillsamman med qvistar och telningar, Skall frukter der du finna tvåtusen och nittiofem." Då stannade Nala vagnen och sade till honom så: "Dunkelt mig synes, Konung, hvad du förtäljt mig nu, Men klart skall det bli mig, sedan trädet jag undersökt; Sen jag det noga räknat, skingras allt tvifvel snart. Ja, här inför dig jag önskar granska Vibhitakan, Ty derförutan ej vet jag om sannt eller falskt du talt; Och så inför dig sjelf dess frukter jag räkna vill, 15 Men undertiden Vàrschneya tyglarna hålla må." Då afbröt Konungen häftigt: "Ej tid är till dröjsmål nu!" Hvartill med stigande ifver Vàhuka svarade: "Dröj här en stund, eller vill du, välan, så far vidare! Der ser du genaste vägen; Vàrschneya du har till kusk." Men lugnande honom sade Kung Rituparna då: "O Vàhuka! Lik dig ingen kusk här på jorden finns; Välkunnige! med dig ensamt far till Vidarbha jag. Till dig jag min tillflykt tagit; ej göre mig hinder du. Hvadhelst du begär, det gerna dig unnas, o Vàhuka, 20 Om aftonsolen i dag i Vidarbha jag skåda får." Då sade Vàhuka: "Sedan trädet jag undersökt, Jag för dig till Vidarbha; gör du mig till viljes nu!" Fast mot sin vilja, Kungen sade: "så stanna då Och granska trädet och räkna af grenen, vetgirige! En del, den dig jag tyder, så får du din önskan fylld."
Men Nala steg hastigt ned från vagnen och räknade, Och sade, af häpnad slagen, sedan till Konungen: "Jag räknat och frukterna äro så många, som nyss du sagt. Jag din förvånande kunskap, o Konung, med undran sett, 25 Och ville känna den lära, som skänkte dig sådan konst." Otålig för färden, Kungen sade till honom då: "Du vete att jag är kunnig i räkning och tärningskonst!" Men Vàhuka svarte: "o, gif mig denna din kunskap du, Och tag af mig i byte konsten vid tygel och töm." Då sade Rituparna, för stundens brådskande tvång Och lysten att körningskonsten lära: "Välan, ske så! Tag, enligt de Vises reglor, nu tärningskonsten du, Och körningskonsten som lön tillgodo jag har hos dig." Så sägande, nu Rituparna sin kunskap åt Nala gaf.[107]
Och då han den fått, vek Kali genast utur hans kropp, 30 Och spydde Karkotakas gift, det tärande, ur sin mun. Så vek ur Nala Kalis förbannelses tärande eld, Af hvilken så länge redan han qvaldes och plågades. Men, friad från giftet, Kali tog åter sin egen form. — Då ville Nala honom förbanna i hämndfull harm, Men Kali med bäfvan sade, darrande, bedjande: "O herre, kufva din vrede, och ära jag skänker dig! Re'n af Indrasenas mor[108] jag i vrede förbannad blef, Och sen den stund, då du henne lemnade, ständigt jag Med qval och smärta, o Konung, sorgeligt dvalts i dig, 35 Ty ormakonungens gift mig tärt både natt och dag. Jag ber om ditt skydd, din nåd, o hör, hvad jag lofvar dig: Om ej du förbannar mig, som bäfvar och ber om nåd, Så skola alla i verlden, som ära och hedra dig, Ej nå'nsin behöfva frukta skada och ondt af mig." Så sade Kali, och Nala qväfde sitt hjertas harm, Men skygg i Vibhitaka-trädet Kali smög hastigt in. — Så osedd af andra Kali talte med Naischada. — Och nu, från sitt bann befriad, den hjeltemodige Nal, Se'n Kali gått och han räknat Vibhitakans frukter snart, 40 Med glädje i själen och hoppfull, och lifvad af högsta fröjd, Bestigande vagnen åter for hän med det snabba spann. — Förbannad för allan tid så Vibhitaka-trädet blef[109] — Men Nala med fröjdfullt hjerta de herrliga fålarna Dref framåt, och fram de flögo, som fåglar, i flyktigt lopp. Och Kung Rituparna med blicken vänd mot Vidarbha satt. — Då Nala gått, äfven Kali sig smög till sitt hemvist snart Så utan sorg och plåga var Nala, den herrlige, Från Kali frälst, men sin rätta gestalt han saknade än'.
TJUGONDEFÖRSTA SÅNGEN.
I qvällens timma för Bhima anmälde hans tjenare Att Konung Rituparna kommit till Kundina.[110] Med Bhimas tillstånd han körde snart in i Vidarbhas stad[111] Och alla himmelstrakter genljödo af vagnens dån. Då hörde Nalas hästar,[112] de älskade, vagnens ljud, Och gnäggade högt af glädje, som fordom för Nalas vagn. Och äfven Damavanti hörde det kända ljud, Doft, som det dånande molnets, där, väntadt, det närmar sig. Förvånad hon blef, då rasslet hon hörde så välbekannt, 5 Likt det, som då fordom Nala sjelf körde sitt snabba spann. "Just sådant det var," hon tänkte: — hans hästar det kände ock. Påfåglarne på palatsets tinnar[113] och äfvenså Krigselefanterna alla hörde det mäktiga dån, Och fåglar och elefanter gladdes vid detta ljud Och ropade högt vid minnet af regnets herrliga tid.[114]