Damayanti sade:
"O, hur vid detta dån, som fyller den vida rymd, Mitt hjerta af glädje sväller! Ja, Nala det är förvisst! Om ej än i dag den herrlige Nala jag skåda får, Den dygderika, den tappre, mitt hjerta skall brista snart. Om ej i dag i hans famn, den ljufva, jag sjunka får, Och tryckas till hans bröst, i morgon jag finns ej mer! Om ej den mäktige Nala nalkas mig än i dag, 10 Jag kastar mig i den gyllne, glänsande flammans famn! Om ej den lejonlike, som krigselefanten stark, Mig nalkas snart, jag dör och ser icke räddning mer! Ej lögn jag fann hos honom, ej kränkning, ej oförrätt; Ej falskhet ens i det minsta minns jag hos Nala mer".[115] —
"Ja, mäktig han är och tapper, förlåtande, gifmild, god, Ett mönster för Furstar, trogen sin maka och utan skuld. Då nu, med tanke på honom, jag minnes hans ädla dygd, 15 Af sorg mitt arma hjerta vill brista, från honom skildt." Så klagande, Damayanti nästan besinningslös Sprang upp på palatsets tak i längtan att Nala se. Då såg hon midt på gården Rituparna, den ädle Kung, Uti sin vagn, med honom Vàrschneya och Vàhuka. Just nu från vagnen sprungo Vàrschneya och Vàhuka ned, Och hämmade hjulens lopp och spände hästarna af. Men stigande ned från vagnens prydliga säte, gick Den ädle Rituparna till Bhima, den väldige, Och Bhima emottog honom med vördnadsbetygelse, 20 Men fattade ej, hvi utan orsak han kommen var. "Hel dig! Hvad önskar du?" Så han helsade gästen nu, Ej vetande att denne kom för hans dotters skull. Men Rituparna, den vise, stormäktige Herrskaren Ej såg en enda Furste och Konungasöner ej, Ej något, som tydde brölloppsfest, och Brahmaner ej. Och Kosalakungen visligt i tysthet betänkte sig och sade sen: "Jag kommit blott för att helsa dig." Men Bhima, den ädle, log och tänkte inom sig så Om skälet till en resa af mer än hundrade mil: 25 "Ej derför han kom och reste genom så månget land; Ett ringa skäl till resa var det, som han nämnde mig; Snart får jag väl veta, hvad det verkliga skälet var, Men detta ej är det!" Så han tänkte; men helsande Med vördnad sin gäst, han sade: "Sök hvila, din färd var lång!" — Så vänligt välkomnad, den ädle trädde med fröjdfull håg, Af tjenare följd, i den boning, som der honom visad blef. Men se'n Rituparna gått — Vàrschneya gick äfvenså — Snart förde Vàhuka vagnen i lidret, och selarne 30 Han tog af hästarna skickligt och ryktade dem med konst, Se'n talte han till dem vänligt, och satte i vagnen sig.
Men sorgsen blef Damayanti, då hon Rituparna blott Och Köraresonen Vàrschneya och Vàhuka, sådan, såg. Hon tänkte: "hvems var det dofva, mitt hjerta skakande ljud? Det var som af Nalas vagn, dock honom ej skådar jag. Törhända är Vàrschneya kunnig i samma konst, Och derför hans vagn gaf samma buller, som Nalas förr. Men — en Konung ju är Rituparna, såsom ock Nala var, Kanske att derför hans vagn ock dånar med lika ljud!" — Sedan så Damayanti begrundat, hon sände ut 35 En fager tärna att forska, hvem verkligen Vàhuka var.
TJUGONDEANDRA SÅNGEN.
Damayanti sade:
"Gå, Kesini,[116] gå och forska, hvem denne körsven är, Som sitter i vagnen ensam, kortarmad[117] och stygg och ful. Gå till honom, sköna du! var artig och vänskapsfull, Och önska honom välkommen, som skickelig sed det är; I själens djup mig anar att denne är Konung Nal: Så full är min håg af fröjd, mitt hjerta af salighet. Till slut må du nämna för honom Brahmanen Parnâdas ord, Och noga gifva akt, formfylliga! på hans svar."
Vrihadasva sade:
Och tärnan gick beställsamt och talte med Vàhuka, 5 Men Damayanti, den ljufva, från taket på dem såg ned.
Kesini sade: