"Sen hit han den brottslige Nalas späda tvillingar bragt, Han vandrade fri och ledig, och visste af Nala ej; Och ingen annan något, du sköna! om Nala vet, 15 Ty okänd nu och förvandlad kringirrar i verlden han. Blott sjelf sig sjelf han känner, och skuggan, som följer hans spår, Ty ej sina kännetecken för någon yppar han."
Kesini sade:
"Säg, minns du ännu Brahmanen, som först till Ayodhya kom, Och ständigt förnyadt talte dessa en qvinnas ord: 'Hvar är, o spelare! du, som halfva min klädnad tog, Du som i skogen din trogna sofvande öfvergaf? Men hon, som en makas plikt det är, dig väntar än', Och plågas dag och natt af sorg, knappt till hälften höljd. Med henne, som ständigt gråter, sänkt uti bittert qval, 20 Medlidande haf, o hjelte! och unna ett ord till svar.' — Säg nu åt henne, du ädle! dessa desamma ord, Ty detta tal Damayanti, den ljufliga, höra vill; Och äfven det svar, du förr, då detta dig sades, gaf, Det önskar Vidarbha-dottren höra af dig på nytt."
Vrihadasva sade:
Då Kesini detta talte till Nala, den herrlige, Skakades djupt hans hjerta, i ögat en tår sig smög; Men, kufvande snart sin känsla, fast bittert af smärta qvald, Med bruten stämma han äter talade dessa ord: "Äfven i ofärd fallen, den ädla qvinnan dock 25 Skyddar sig sjelf med dygd; ja, himlen förtjenar hon! Fastän af make lemnad, den ädla dock vredgas ej, Men lefver med sinnet tygladt af dygdefull vandels band. Fastän af en eländig dåre, den lyckan svek, Hon öfvergifves, den ädla qvinnan ej vredgas dock. Mot maken, som näring sökte, hvars klädnad en fågel tog, Som plågades af bekymmer, den ädla ej vredgas vill, Om väl bemött eller illa, om maken ock dväljs i nöd, Thronberöfvad, af lyckan lemnad, i sorg försänkt." Men då han talat till slut, den ädle, af sorger qvald, 30 Ej mäktade tårarna hämma längre, men gret helt högt. — Och Kesini till Damayanti gick och förtäljde allt Hvad taladt var, och äfven huru han upprörd blef.
TJUGONDETREDJE SÅNGEN.
Djupt upprörd blef Damayanti, då detta hon hört, och fast Hon trodde sig funnit Nala, och talte till Kesini: "Gå, Kesini! än en gång, gif akt uppå Vàhuka; Dröj tyst i hans grannskap, noga betrakta hans skick, hans sätt, Och se, vid allt hvad han gör och låter, uppmärksamt du Hvad medel han begagnar, och huru han bär sig åt. Ej eld bör du gifva honom, tjenstvilliga Kesini! Och vatten ej, hur helst han fordrar det än af dig, Då så, hvad han gör, du forskat, förtälj det för mig, så ock 5 De öfvermenskliga tecken, du finner hos Vàhuka." Så manad af Damayanti, Kesini hastade bort; Men se'n hon Vàhukas tecken utforskat, hon återkom Och troget för Damayanti beskref, hvad hon sett, jemväl De öfvermenskliga tecken, hon funnit hos Vàhuka:
Kesini sade:
"En märkelig vandel för han; ej nå'nsin en menska jag Lik honom, o Damayanti! har sett eller nämnas hört! Är dörren låg för honom, ej böjer sitt hufvud han, Han blickar den an, och straxt den vidgar sig, som han vill. För Rituparnas räkning lifsmedel af många slag 10 Skickades ned af Bhima, så kött, för att kokas, ock; Man till dess sköljande krukor höll i beredskap der, Och då han blott såg uppå dem, straxt fylldes med vatten de; Men sedan han köttet sköljt, han var i behof af eld, Och höll emot solens sista stråle en handfull strå, Då straxt en flammande låga[118] tände sig på hans vink. Se'n detta det största under jag sett, jag skyndade hit. — Dock annat underbart jag skådat hos honom än': Att elden, fast han den rörde, honom ej brände alls, Att vattnet lydde hans vink och sjelfmant till honom flöt. 15 Och annat underbart med häpnad jag såg ännu: Att några vissnade blommor han tog ifrån marken upp; Dem mellan sina händer han gnuggade sakta se'n, Och straxt de blefvo friska och fingo sin doft igen.[119] Se'n dessa märkliga tecken jag sett, jag hastade hit."
Vrihadasva sade: