Men genom staden ljöd ett ljudeligt sorl af fröjd, 5 Då folket med glädje såg att Nala var kommen dit. Och staden kläddes snart i guirlanders och fanors glans, Och gatorna bestänktes[129] och pryddes med blommor rikt; För hvarje dörr man strödde blommor med ljuflig doft, Från Gudarnes alla altar höjde sig offerrök. Så Rituparna hörde att Nala var återvänd, I Vàhukas skepnad dold, och visade hjertlig fröjd. Men inför Rituparna sig Nala ursäktade, Och äfven denne belefvadt urskuldade sig för Nal. Förvånad den ädle hjelten lyckönskade Naischadha: 10 "Hel dig, att din maka åter du funnit!" så sade han, "Men om, då du okänd bodde, du lycklige! i mitt hus, Jag dig med ord eller gerning kränkte, o Naischadha! Om något med eller utan vetskap jag gjort mot dig, Som ej bordt göras, detta du ville förlåta mig."
Nala sade:
"Ej ens i den minsta sak mig kränkte, o Konung! du; Men om så äfven skett, dock vrede ej höfdes mig. Re'n fordom voro vi vänner — du är ju min anförvandt — Skänk derför äfven framgent mig städse din vänskap du. Hos dig jag lycklig lefde, och fick hvarje önskan fylld Mer i ditt hus, Rituparna! än stundom i eget hem. Dock — körningskonsten ännu tillgodo du har hos mig, Den önskar jag lemna dig, o Konung! om så du vill." Så sägande, åt Rituparna sin kunskap gaf Naischadha, Och denne i föreskrifven ordning emottog den. Men se'n han denna konst bekommit, Ayodhyas Kung Tog sig en annan kusk och for till sin egen stad.
Se'n Rituparna farit hädan, den ädle Nal Dröjde ej altför länge mer uti Kundina.
TJUGONDESJETTE SÄNGEN.
En månad dröjde han, tog afsked af Bhima se'n Och dädan drog till Nischadha, följd af sina närmaste, Med sexton elefanter, men blott en endaste vagn, Med femtio ryttare och sexhundrade man till fot. Och jorden darrade under honom, då vredgad han Med ilande fart, den ädle, for in i Nischadhas land. Nu gick Virasenas hjelteson till Puschkara fram Och sade: "Kom, låt oss spela! Jag samlat mig gods på nytt. Se! Damayanti och allt, hvad annat jag äger mer, 5 Det är min insats, din må vara din kungathron. Låt spelet ånyo börjas; mitt fasta beslut det är. Hel dig! På ett enda kast vårt allt, och derhos vårt lif! — Om en af någon vunnit hans rike, hans egendom, Han bör och genspel gifva, så bjuder en rättvis lag. Men afslår du tärningslek, vi pröfve en svärdslek då, Ett envig bringe dig eller mig till ett slutligt lugn! — Det rike, man fått i arf, behålla man städse bör Med hvarje möjligt medel; så lyder de vises bud. Välj, Puschkara! nu emellan de medel, jag bjuder dig: 10 Välj spelet, eller spänn din båge till manlig strid!"
Men Puschkara, manad så af Nala, försmädligt log, Re'n säker om sin seger, och talte till Naischadha: "Hel, att du gods dig samlat till insats! Det fröjdar mig. Hel, att du sjelf och att din maka nu lefver än'! Hel, att Damayantis olycksöde nu når sitt slut! Ty snart, af alla skatter prydd, dem jag vinner nu, Som himmelska nymfer Indra,[130] den ljufliga tillhör mig. Ja, ständigt på dig jag tänkt och väntat dig, Naischadha! Ty fröjd jag fann i spel med vän och med like blott. 15 Men se'n jag Damayanti, den ljufliga, vunnit har, Till slut jag står vid målet, ty städse hon var mig kär." — Men Nala, då han hört hans förmätna och djerfva ord, Han ville med svärdet klyfva hans hjessa; af kufvad harm Hans ögon blodbesprängdes, och bittert den ädle log; Han sade: "Spelom! Hvartill ditt prat? Det blir stäfjadt snart!"
Nu spelet begynte åter för Nala och Puschkara, Men i ett enda drag förlorade denne nu Sig sjelf och sina perlor, och skatter och allt åt Nal. Och sedan han segrat, Nala högt skrattande sade så: 20 "Mitt är nu riket åter, okränkt och från ovän fritt; Ej var för dig Damayanti bestämd, du konunganarr! Du dåre! med allt ditt följe du vorden är hennes slaf — Dock — då jag en gång blef besegrad, det ej ditt verk, Men Kalis var, fastän du, narr! det ej insåg sjelf. Den harm, som gällt en annan, derför ej drabbe dig! Lef gladt och i frid! Ditt lif jag skänker dig, Puschkara! Jag afstår dig allt ditt gods, och dertill din arfvedel. Min fröjd jag haft i dig; du fordom mig städs var kär, Och ej från dig min vänskap skall vika, o Puschkara! 25 Du är min bror! Lef väl, lef lycklig i hundra år!" — Se'n Nala Puschkara helsat och tryckt till sitt brodersbröst, Han tillstånd gaf åt honom att fara till egen stad. — Men så behandlad af Nala, rörd talade Puschkara Till Punyasloka, och böjde med vördnad sitt hufvud ned: "Pris vare dig evigt! Lef i tiotusende år I lycka, du, som lifvet mig skänker, och hus och härd!" — Men, gästad af Nala, glad han dröjde en månad qvar; Derefter med sitt folk och en glänsande, väldig här, Af trogne tjenare följd, han drog till sin egen stad 30 Och strålade lik solen i skönhet och herrlig glans.
Se'n Puschkara dragit hän i frid, den mäktige Nal Säll tågade in i staden, och möttes af festlig prakt. Så återvänd, med huldhet talte till folket han; Och folket från stad och land, med Äldste och vise Råd, Till honom talte med vördnad, betaget af högsta fröjd: "Nu äre vi sälla åter, o Konung! i stad och bygd; Vi kommit att hylla dig, som Gudarne himlens kung".[131]
Se'n Puschkara blidkad var och man firat en herrlig fest, 35 Hembragte sin maka Nala, följd af en väldig här; Och Bhima åt sin dotter sade ett gladt farväl, Se'n rikt han henne utstyrt med herrliga skänkers tal. Och då med det ljufva tvillingsparet hon återvändt, Som Indra i himlens lustgård,[132] lefde i glädje Nal Och blef bland jordens[133] Kungar beprisad och vidt berömd. Han styrde sitt återvunna land med förnyad glans Och hembar Gudarne offer, frikostig och god och mild.