Epigrammer af Amarû.

För att fylla några toma blad och derjemte gifva ett, om ock ringa prof af Indernas lyriska poesie, lemnas här i svensk öfversättning några af Amarûs kärleks-epigrammer. Dessa små stycken tillhöra den indiska poesiens sednare utvecklingsperiod och vittna, så väl genom språkets utsökta elegans, som genom dess konstmässiga behandling om en tid, då poesien längesedan trädt ur den episka diktens enkla och omedelbara framställningssätt, och då skalderna redan med moget medvetande och med utbildad konstnärshand skredo till utförandet af sina verk. Af Amarû känner man intet annan än etthundrade sådana små stanser, som de här i öfversättning meddelade, men detta lilla har dock varit nog, att i Indien göra hans namn älskadt och oförgätligt. Dessa hundrade epigrammer äro lika många små taflor, fulla af lif och behag, utförda med en finhet i känslan, en sanning i grupperingen, och en värme i coloriten, som hade kärlekens Gud med egen hand fört Amarûs pensel.

Om de flesta af Indiens författare, känner man föga eller intet; så äfven om Amarû. Blott sagan vet att om honom förtälja ett och annat. En legend förmäler följande: Då en af Indiens philosopher Sankarâtschârya (i 8:de årh. e.Chr.) jemte sina lärjungar engång kom till Kaschmir, kort efter dess Konung Amarûs död, frågade honom de vise vid den aflidne Konungens hof, om han kunde säga hvad kärlek var. Han svarade härtill nekande, men han antog Amarûs gestalt och lefde en tid i hans harem, som pryddes af etthundrade sköna gemåler, och då han derifrån återkom, besvarade han frågan med sina hundrade stanser. — En annan legend berättar, att hans själ, enligt den föreställning Inderna hafva om själens flyttning ur en kropp i en annan, fått sin boning uti hundrade qvinnor efter hvarandra, och att den under denna sin vandring blifvit invigd i kärlekens alla mysterier. Allt detta syftar synbarligen blott på hans hundrade kärleks-epigrammer.

Denna samling, benämnd Amarû-satakam "Amarûs centurie" utgafs, åtföljd af en dubbel commentarie, utan titelblad i Calcutta 1808 eller 1812. Efter denna utgaf Apudy (Chézy) i Paris 1831, under titel "Anthologie érotique d'Amarou," 51 af dessa stanser, och återgaf på prosa deras innehåll i en med författarens vanliga smak och finhet utförd, men föga trogen parafras. Vidare aftryckte Böhtlingk 39 af dem i sin Sanskrit-Chrestomathie. Rückert har i Musenalmanach för år 1831 öfversatt 38 af dessa epigrammer, men tyvärr har hans öfversättning ej varit här tillgänglig.

Några af dessa stycken uppträda nu i svensk drägt, så mycket som möjligt varit efter or den öfversatta och återgifna i originalens konstfulla, stundom oefterhärmliga meter. Denna svårighet i det yttre, i förening med originalets korta, innehållsdigra uttryckssätt, och en känslans finhet, som synes vilja flykta vid äfven den lindrigaste beröring, har satt svåra hinder i öfversättarens väg. I fall dessa här meddelade små stycken, såsom de nu uppträda, ej skulle synas rättfärdiga Amarûs stora rykte, så bör läsaren ej tillräkna detta honom, utan blott öfversättarens bristande förmåga.

Obs. De här öfversatta stycken finnas i Calcutta upplagan under N:o 67, 9, 53, 94, 12, 10, 60, 71, 19, 35, 81, 33 och 69.

Epigrammer af Amarû.

"Hvad dårskap, att så i ditt hjertas enfald vilja fast i din kärlek bli; Fatta styrka och mod, var stolt, din trohet glöm och tänk ej på honom mer!" Så manad af sin ömma väninna, tärnan henne svarade helt förskräckt: "Sakta, sakta! att han ej hör dig, vännen, som hvilar här i mitt hjerta gömd."

———-

"Du kommer ju igen om en timme i middag, kanske i qväll, Åtminstone då morgonsolen gryr, säg, älskling! gör du ej så?" Så talte menlöst hon i barnslig oskuld, smekande, i tårar ljuf: Och han, som skulle fjerran färdas, snärjd sig kände och dröjde qvar.