——-
"Min vän!" "Herre!" "Glöm nu din stolta vrede!" "Ej är jag vred, du bedrager dig!" — "Vi ha' så ledsamt" — "Jag finner mig ju helt förträffligt; endast du besvärad dig känna tycks." — "Men hvarför snyftar du då med bruten stämma, och hvarför tåras då ditt öga så? Helt visst för min skull!" — "Hvad är väl dig jag?" — "Mitt lif!" — "O nej! och derför just gråter jag."
———-
"Välan! om vrede blott kan plats i ditt hjerta finna, Vi skiljas, som du vill det! Hvad mäktar jag dertill göra? Men återgif mig först de famntag, jag fordom gaf dig, Gif äfvenså igen mina brinnande, varma kyssar."
———-
"Åt min älskare jag nyss med låtsad vrede sade 'begif dig bort!' Och den grymme genast helt allvarligt drog hän och mig lemnade; Om ännu en gång den kärlekslöse, blidkad och ångrande, Vill mig nalkas åter, säg, väninna! hvad bör jag väl göra då?"
———-
"Man skiljs, man råkas ju sen i glädje åter: gör dig ej någon sorg för mig! Mitt hjerta! Var ej så blek, så stum och sorgsen!" Så talade med tårar jag. Ljuft blyg, en dröjande, stilla blick hon gaf mig, ur ögat tyst en tår smög fram, Hon log i vemod och sade med bruten stämma: "En tidig död skall bli mitt hopp."
———-
"Stundom långt skönare dagen än natten är; Stundom är natten långt mera än dagen klar. — Hvardera vike och gifve den andra rum, Då ej min älskade jag vid min sida har."