———-
"Kärleken må hjertat spränga, trånad taga all fägring bort, Dock ej ett ord jag vexlar mera med den trolöse älskaren." Så talade, af häftig harm djupt upprörd, tärnan med hindens blick. Men såg med längtan dock åt den väg, der honom hon väntade.
———-
Med ansigtet vändt åt hvar sitt håll på soffan suto de unga två, Tysta och trumpna efter sin tvist, fast kärlek gömdes på hjertats djup. Men obemärkt deras sneglande blickar möttes, smältande i hvarann; Vreden bröts, med ett leende snart de föllo hvarandra om halsen gladt.
———-
"Älskade lemna din vrede! Se mig vid dina fötter! Aldrig än', ljufvaste! var du härtills så sträng, så häftig." Älskaren talade detta, flickan såg bort i vemod Fällande ymniga tårar, teg och svarade icke.
———-
"Då han finnes i min närhet, alltid jag mig vänder bort och slår ögat ned; Då han talar och af lust mitt sinne förvirras, skyndsamt jag sluter örat till; Och då kinden rodnar, läppen spritter af tjusning, jag med handen straxt döljer det; Men, hvad skall jag göra, då de stygga banden brista så i mitt klädningslif?"
———-
"Han sofver. Sött somna du jemväl!" Så sade vännerna och gingo bort. Oskuldsfullt en kyss af kärlek då sakta tryckte jag uppå hans kind. Straxt märktes uppå hans sprittning dock att han låtsade slumra blott. Den elake! — O, hur blygdes jag! Dock — han skingrade min blygsel snart.