———-
"Hvart hastar du, sköna! hän i den dunkla natten?" — "Dit, der min enda, utkorade älskling väntar." — "Hur räds ej, späda! du att irra i natten ensam?" — "Jag har ju Guden med de hvässade pilar med mig."
Hänvisningar.
[1] Indra, i den episka mythologien den högste bland Gudarne, luftens och firmamentets, molnens och blixtens Herre; den förnämste bland Verldsbeskyddarne, bevakande östern, solens uppgång.
[2] Vedakunnig. Vederna äro Indernas äldsta, heliga hymner. Deras läsning är en plikt för Brahmanernas och äfven for Krigarnes kast.
[3] Nischada ett land i det nordliga, likasom det nedanföre förekommande Vidarbha ett rike i det sydligare Indien. Indien var fordom, likasom nu, fördeladt i många små, af hvarandra oberoende riken.
[4] Manu var menniskoslägtets stamfader, den förste lagstiftaren; hans lagar utgöra ännu idag grunden för indernas hela samhällsskick.
[5] Detta epithet har här, emot ställningen i originalet, blifvit stäldt till sist, emedan i detta Nalas fel, det enda honom tillskrifves, hans i det följande skildrade olyckor hafva sitt ursprung.
[6] Rischi: så kallas en genom sin vishet ock sin kunskap helig person. Inderna fördela dem i sju klasser. Bland dessa kallas en Brahmarschi: vise bland Brahmanerna, och till dem hörde Damanas.
[7] På denna, Brahmanerna tillskrifna förmåga att skänka välsignelsen af afkomlingar anspelas ofta i de episka dikterna, och synes utgöra en af de gåfvor, hvaraf Brahmanerna mest älska beröma sig. De utverka detta genom sina böner hos Gudarne, med hvilka de stå i förbindelse. Enligt Indernas religiösa föreställningar är saknad af barn, isynnerhet söner, den högsta af olyckor, emedan de aflidnes andar blott så länge få qvarblifva i Indras himmelska verldar, som en ättling åt Gudarne hembär de årliga offren för de hädangångne förfadrens andar; underlåtes detta, måste de nedstiga till underjorden.