[37] Mildhet, i orig. ahinsà: egenskapen att icke skada, förorätta någon. Detta epithet betecknar mildhet och skonsamhet emot hvarje, äfven det obetydligaste lefvande väsen. Enligt Själavandrings läran bor i hvarje lefvande väsen en ande, hvars bestämmelse är att engång, sedan den blifvit tillbörligen renad, befrias från pånyttfödelse, att få upphöra att existera som ett särskildt och försmälta i det abstracta, i det absolut gudomligas oändliga väsen. Detta är Indernas mokscha: salighet. Ingen får störa en ande under denna dess utveckling. — Hos vissa secter i Indien utgör detta slags mildhet en af menniskans cardinal dygder, och går så långt att de, medan de gå, med en qvast sopa framför sig på marken, för att ej trampa något lefvande väsen, och att de äga stora sjukhus för boskap, och regelmässigt underhålla millioner insekter, medan de utan medlidande låta menniskor försmäkta i hunger och elände.

[38] Om Naraka: underjorden, helfvetet har blifvit nämndt i en föregående not. I Manu omnämnas tjuguen Narakàs, der själarne enligt Yamas dom undergå straff eller rening, olika i de olika delarne af underjorden. Indernas begrepp om Naraka motsvarar fullkomligt Katholikernas om Skärselden: straffet deri är ej evigt, utan utgör en öfvergång till ett kommande bättre tillstånd. I allmänhet känna Inderna ej begreppet om en evig fördömelse, utan anse hvarje själ på förhand bestämd för saligheten.

[39] Kalis boning i Nalas, äfvensom Dvàparas i tärningarne, fattas här rent sinnligt. Det är det ondas princip, som söker intränga i Nalas hjerta, och vi kunna, om vi så önska, gifva hela Kalis uppträdande en symbolisk betydelse, ehuru det för den gamla episka föreställningen framstod rent historiskt. Vi få i följande sång se, huru det för Kali länge blef omöjligt att få insteg hos Nala, tills han genom ett begånget fel gaf det orätta och onda (Kali) plats i sitt hjerta.

[40] Denna vers bildar vändpunkten i hela Nala-dikten. Det fel, Nala här begår, är fröet till de hans lidanden, hvilka skildras i det följande. Men tyvärr har just denna vers blifvit af Bopp missförstådd, och alla sednare öfversättare hafva följt hans auctoritet, hvarigenom denna cardinal-vers och det fel, hvarför Nala lider sitt straff, icke blott blifvit ställda i en falsk och i en esthetiskt ful dager, utan dertill ännu hemfallit åt löjet. Bopp öfversätter nemligen: "Qui fecerat urinam, et eam calcaverat (upasprisya), crepusculo, sedebat Naischadus, non facta pedum purificatione; hac occasione cum Calis ingressus est."

Indernas moraliska begrepp fordrar att menniskan ren och obefläckad, så väl till det inre som till det yttre, skall gå till förrättandet af hvarje heligare värf, till offer, till bön, till läsande af heliga skrifter. Hon bör derförinnan från sitt sinne aflägsna hvarje oren tanke, från sin kropp hvarje inre eller yttre orenlighet. Nala gick till sin aftonbön, det tankens riktande åt det Gudomliga, hvilket enligt lndisk lag vid solens nedgång, i skymningens stund, bör iakttagas; han hade derförinnan renat sig och hade sköljt sin mund och sina näskanaler (detta betyder "upasprisya"), men han hade försummat att rena sina fötter. Genom detta fel fick Kali, det onda, plats hos honom, och deraf följde hans olyckor. För vår Europeiska föreställning är detta absurdt, men vi måste, då vi lefva med Inderna, försätta oss på ståndpunkten af deras begrepp och moraliska uppfattning. Enligt denna gäller brottet som brott och drar sitt straff oåterkalleligt efter sig, antingen det är afsigtligt begånget eller icke, och Inderna känna vid bedömandet af ett brott intet större eller mindre; det stora brottet är för dem ej större och mera straffbart än det ringa, och en förseelse emot äfven den obetydligaste föreskrift i lagen fattas som en förolämpning af dess helgd. Från Indisk synpunkt äro derföre Nalas lidanden ett rättvist straff för hans fel.

[41] Originalets "Kalis tschaiva" måste, på grund af slutet af föregående och början af denna sång, äfvensom af sammanhanget, vara ett genom missskrifning i manuscripterna inkommet fel, och stå i stället för "Dvàparas tscha."

Den högste tärning, i orig. vrischo gavàm: "tjuren bland korna"; den tärning, hvilken bland de öfriga gällde högst, såsom tjuren i hjorden. Enligt slutet af 7:de sången antog Dvàpara gestalt af tärning, för att befordra Nalas ofärd.

[42] Lifkusk: Sûta, kallades den förnämsta personen i de gamla Indiska Konungarnes närmaste omgifning, och svarade ungefär emot Ofverhofstallmästaren vid de fordna Europeiska hofven. Han följde de gamle Indiska Konungarne öfverallt och deltog i allt, hvad om dem i de episka sångerna förtäljes. Denne Sûta berättade deras bragder och öden för Brahmaner och Skalder, och sålunda kommo de till verldens kunskap. På detta sätt begynner äfven Mahàbhàrata.

[43] Punyasloka, ett af Nalas namn, eller rättare epithet, betyder etymol. "den i heliga sånger beprisade."

[44] Kundina var hufvudstaden i landet Vidarbha, der Damayantis fader Bhima herrskade som Konung. Vidarbha är det nuvarande Berar, söder om Vindhya-berget.