[28] Detta "måste" finns i orig. uttryckt genom Imperativus, hvilket i Sanskrit har en mycket bestämd, befallande betydelse. En mildare befallning uttryckes genom Potentialis. Charakteristisk för Indernas verldsåskådning är denna Damayantis befallande ton emot Gudarne. Hon vet med sig att hon uppfyllt hvad hennes plikt varit, att hon lydt Gudarnes egen vink, derför befaller hon, men beder ej; hon har rättvisan på sin sida. Indern tvingar sig äfven in i himmelen; han kommer dit med eller mot Gudarnes vilja, blott han uppfyllt hvad lagen dertill fordrar. Nåd och bön äro i menniskans förhållande till Gudomen hos Inderna egentligen okända begrepp. Här råder blott sett rättsförhållande, till någon del uppblandadt med Fatalism.

[29] Öfvers. har tillåtit sig att på detta ställe intaga 6 verser emot originalets sammanträngda fyra, för att kunna klarare framhålla de egenskaper, hvilka Inderne ansågo utgöra Gudarnes skiljetecken från menniskorna. Äfven Grekerne föreställde sig att Gudarne ej, såsom menniskorna, hade behof af att blinka, för att hålla sina blickar klara.

[30] Dessa gåfvor, dem Gudarne förlänade åt Nala, stå i förbindelse med och beteckna de särskilda egenskaper, hvarmed dessa Gudar ansågos vara utrustade. Indras "närvaro vid Nalas offer" syftar på de ofta förekommande berättelser, huru Indra, då ett offer behagade honom, uttryckte sin välvilja genom att låta himmelens pukor (åskmolnen) ljuda, och låta regnet dugga ned på den offrande. Agni, eldens Gud, förlänade sitt eget väsen: "elden, när helst Nala deraf var i behof," och vidare ännu "fritt tillträde till högre rymder, som stråla af egen glans:" till Indras himmel, der de dödlige, genom Gudarnes gunst, äfven under lifvet kunde vinna inträde. — Yama, det rättas Gud, förlänade "fasthet i dygd och plikt." — Varuna, enligt den sednare Mythologien vattnets Gud, förlänade, likasom Agni, sitt eget väsen. Vi få i det följande se, hvad bruk Nala gjorde deraf. Vidare förlänade honom Varuna "doftande kransar:" Lotoskransar, emedan den heliga Lotosblomman vexer i Varunas, vattnets, sköte. — Alla gemensamt förlänade honom "ett tvillingspar." Hvad betydelse efterkommande äga enligt Indernas föreställningar, hafva vi i en föregående not (7) sökt antyda.

[31] Asvameda: "hästoffer," är ett af de förnämsta offer, och förenadt med stora omkostnader. Den som lyckligt verkställt detta offer etthundrade gånger, åt honom måste Indra afträda thronen i sitt paradis: svarga. Många hafva sökt hinna detta mål, men ingen har vunnit det, ty det lyckades alltid Indra, som fruktade att förlora sitt välde, att på ett eller annat vis störa den offrande och tillintetgöra offrets verkan. Indernas offer till deras Gudar voro i allmänhet ej blodiga, och äfven Asvameda-offret synes ursprungligen hafva skett symboliskt. Först sednare blef hästen verkligen offrad. — Yttrandet "Yayàti lik" syftar på en i Mahàbhàrata förekommande legend om Yayàti, Nàhuschas son.

[32] I originalet säges: "han fullgjorde offer, med lämpliga gåfvor." Offren skedde alltid genom Brahmaner, ehuru den, som tillställde offret, deraf drog fördelen. Den gåfva, de för sådant biträde erhöllo, utgjorde deras förnämsta inkomst. Derföre försummade Brahmanerna ej att i de traditioner, dem de redigerade, framhålla, huru gåfvan till dem var nödvändig vid hvarje offer, som skulle bära önskad frukt.

[33] I namnen Indrasena och Indrasenà utgöres första hälften af Indras namn, på ett vackert sätt antydande Nalas och Damayantis tacksamhet emot den förnämsta af de Gudar, hvilka voro närvarande vid deras förening. Den andra hälften af ordet: sena, betydande "krigshär", är taget ur Nalas faders, Virasenas, namn. På samma sätt äro Damayantis och hennes bröders: Damas, Dàntas och Damanas namn alla härledda ur samma stam, som namnet på dem Brahman, Damanas, hvilken välsignade deras föräldrar med efterkommande (se första sången.)

[34] Kali och Dvàpara äro personificationer af tiden. Enligt Indernas föreställning delades hvarje "Brahmas dag" i fyra tidsåldrar (yugàs), nemligen Krita-, Treta-, Dvàpara- och Kali-yuga, hvilka tidsåldrar helt och hållet öfverensstämma med Grekernas och Romarnes traditioner om en gyllene-, en silfver-, en koppar- och en jern-ålder, den i hvilken vi nu lefva, full af synd och af sorg, i jemförelse med den försvunna gyllene åldern. Samma föreställningar hysa jemväl Inderna. De förlägga alla sina som heliga ansedda traditioner i den sista tiden af Dvàpara-yuga, hvilket äfven här antydes af Dvàparas och Kalis uppträdande i sällskap med hvarandra. Med Dvàpara-yuga slocknade de höga och ädla hjeltefamiljerna, och Kali-yuga, den onda, den syndfylla, i hvilken vi lefva, vidtog.

Under hvarje "Brahmas dag," Kalpa: verldsperiod styres verlden af fjorton Manavas, efterträdande hvarandra, och hvarje sådan period kallas Manvantara. Brahma har sin dag, men äfven sin natt; då han sluter sitt öga, förlorar verlden sin jemnvigt, upplöser sig och förstöres, och alla de lägre Gudarne försvinna äfven. Men då han åter vaknar, kallas en ny verld till lif, och en ny gyllene tidsålder inträder. I Manus lagar I. 52 står: "Då detta väsen vakar, då rör sig verlden i lif, men då han slumrar med tröttadt sinne, då domnar hela verlden bort." Så vexla Brahmas dagar och nätter, och hans lif varar hundrade år, hvarje med 360 dagar eller Kalpàs. Då hans lif derefter upphör, inträffar "den stora upplösningen" (mahàpràlaya), och en alldeles ny verld, med en annan Brahma, med andra Gudar, vidtager. Så i ständigt kretslopp. Hvarje Kalpa eller Brahmas dag upptar 4,320 millioner af våra år, hvarje hans natt lika mycket, så att ett Brahmas år utgör 3,110,400 millioner af våra år, och hundrade gånger detta tal är hans lifstid. Inderna kunde ej fatta föreställningen om evighet, men de ryckte det ändligas gräns i ett så aflägset fjerran, att det ändliga för menniskans blick sammanföll med det eviga. Kali-yugas begynnelse är för Inderna jemväl en epok, hvarifrån de begynna sin tideräkning. De försätta Kali-yugas inträdande till året 3,101 före Christus, så att vi nu, enligt denna tideräkning, skulle räkna år 4,952. Vi lefva uti Brahmas 51:sta års första månads första dag, under innevarande Kalpas sjunde Manus, Vaivasvatas, styrelse, eller i dess sjunde Manvantara.

[35] De heliga Sagor. I Orig. står: "De fyra Vederna, som hafva de heliga Sagorna (àkhyànàs) till den femte." Enligt Indernas begrepp är all deras literatur helig, och hvarje gren deraf underordnas, såsom bihang, någon af Vederna. Af dessa "leder" och "bi-leder" (angàs, upàngàs) anses den, som omfattar de heliga episka Sagorna, i synnerhet Ràmàyana och Mahàbhàrata, för en af de heligaste. Mindre heliga anses Legenderna (purànàs), hvilka hafva ett sednare ursprung och hvaraf en stor mängd finnes.

[36] Gudarne anses nära sig af röken, som uppstiger från offeraltaret.