[55] Här och på många ställen i den Indiska dikten nämnas lejonet och tigern tillsamman, men det är kändt att dessa tvenne rivaler ej trifvas i samma nejder. Lejonet är i den Indiska dikten en fremling, uppträder ej i handling, utan nämnes blott liknelsevis och i förbigående, hvaremot tigern skildras med en liflighet, som bevisar att den var hemmastad i samma nejder, der dikten trädde fram; det är i den Indiska poesin icke lejonet, utan tigern, som benämnes "djurens Konung," "skogens Herre." Tigerns egentliga hem har alltid varit Bengalens sumpiga skogar, och den har derifrån allt mer utbredt sig åt vester, och börjat uttränga lejonet äfven från trakterna kring Indusfloden, der det fordom träffades vida oftare än nu.
[56] Lotos är den sköna, doftande vattenros: Nelumbium speciosum, som pryder de grunda dammarne och flodernas stränder i Indien, svarande emot neckrosen hos oss. Vid solens uppgång dyker den upp ur vattnet och utbreder i rik prakt sina yppiga blad; då solen går ner, dyker äfven den under vattnet. Denna sköna blomma höllo Inderna helig, och den spelar en vigtig role i deras poesi, likasom i deras myther. Ur den, som ansågs utgöra symbolen af lifvets och födelsens princip, gick Brahma fram, och hans thron är en lotoskalk. Den heliga Gangesflodens Gudinna afbildas bärande en lotosblomma i hvardera handen.
[57] Emot dessa tvenne dubbelverser svara i Orig. tre, utgörande en torr uppräkning af namn på vexter, hvaraf en del icke ens af Wilson äro kända. Öfvers. har sökt enligt vår föreställning återgifva den bild af en orientaliskt yppig skog, hvilken han trott hafva legat till grund för dessa originalets verser. Detsamma gäller om 40:de dubbelversen.
[58] Pisàtschàs, äfvensom en viss klass af Rakschasas äro onda genier, som hafva sitt tillhåll i skogarnes djup och på begrafningsplatser; de äro Gudars och menniskors fiender, och störa de heliga Erimiterne i deras offer och andaktsöfningar.
[59] Det Indiska samhället fördelas, såsom bekannt är, i fyra kaster med bestämda, noga från hvarandra begränsade åligganden och sysselsättningar, gående i arf från fader till son. Af dessa klasser äro de tre första: Brahmanernas, Krigarnes och Näringsidkarnes kast de egenteligen privilegierade; blott dessa äga rätt att läsa de heliga Vederna och kallas "vördnadsvärde" (àrya). Den fjerde, eller Tjenarnes kast ligger på sätt och vis utom det Indiska samhället, ehuru den dock ej behandlas med det omenskliga förakt, som de helt och hållet utom lagen stående orena eller Parias-kasterna. — Kast heter i Sanskrit varna, som betyder färg, och antyder att begreppet om kast ursprungligen utgått ur en åtskilnad emellan olika folkstammar: den från nordligare trakter invandrade segrande Ariska rasen, till hvilken de tre första kasterna höra, med dess ljusare hy, och de underkufvade, mörkfärgade urinbyggarne i det Indiska landet. Ordet Tschàturvarnya betyder sammanfattningen af alla dessa fyra kaster, således hela samhället enligt Indernas föreställning.
[60] Om Asvameda -offret har blifvit taladt i noten 31. Ràdschasûya kallas ett offer, som anställes af en Konung, hvilken jordens alla öfrige Konungar erkänna som sin herre, och hvarvid de, till tecken af sin undergifvenhet, biträda som tjenare.
[61] Det kan synas besynnerligt att Damayanti angifver på en gång Virasena och Nala som herrskare i Nischada, och tillika säger att Nala ärft riket efter sin fader, som dock ännu är vid lif. Men detta förklaras af den i Indien vanliga sed att Konungarne, då deras söner vuxit upp, taga den äldsta af dem till medregent, som då benämnes Yuvaràdscha "ung Konung."
[62] Soma kallas en vext: Asclepius acida, l. Sarcostema viminalis, helgad åt månen, som äfven benämnes med samma namn. Saften af denna planta, tillredd på ett eget sätt, utgör en af de förnämsta offergåfvor åt Gudarne; de anses dricka denna dryck, såsom Grekernas Gudar nektar. — Vid vissa offer drickes Soma jemväl af offerpresten och af den, som tillställer offret, och anses hafva en renande och stärkande kraft.
[63] Amrita, af a+mri, "den odödlig-görande," (= ambrotos, ambrosia) är Gudarnes spis, likasom Soma deras dryck, Grekernas "ambrosia." Enligt en legend blef denna spis, som skänker odödlighet, genom Gudars och Titaners förenade ansträngningar framtjernad ur hafvet. Sedan uppstod om dess besittning emellan Gudar och Titaner en kamp, i hvilken Gudarne slutligen segrade. — Damayanti jemför Nalas röst med molnens dofva ljud, emedan Indern, sedan han försmäktat under den torra, brännheta sommaren, då ingen droppe regn faller från himmelen, ej känner ett välkomnare ljud än åskans första dån, som bådar att molnen nalkas från söder och begynna sitt tåg emot Himàlayas berg, under sin vandring gjutande svalka och fruktbarhet ned öfver jorden. Menniskor och djur förnimma med fröjd detta första budskap om den sköna regntidens annalkande.
[64] I dessa sista verser lemnas oss en bild af de i Indiens urskogar anlagda eremitkolonier, hvilka utgjorde den äldsta Indiska culturens förkämpar, och af folket betraktades med helig vördnad. Vi finna här uppräknade några af de drag, som karakterisera dessa eremiter, hvilka, sedan de i redan genomgångna lefnadsstadier uppfyllt sina plikter emot Gudar och menniskor, nu ej mer hafva annat att göra, än att försjunka i meditation öfver det högsta väsendet och i stillhet afbida dödens stund, såsom Manus lagar säga: "Ej sökande döden, ej älskande lifvet, må han afbida sin stund, såsom tjenaren sin belöning." — I Orig. står: "längtande att få se den väg, som leder till Paradiset," d.ä. döden. — Vasischtha och Bhrîgu, helige eremiter från den äldsta forntiden, anföras här som mönster. De hafva författat en del af Vedernas hymner och Vasischtha är en af de mest och klarast framstående personligheter i den äldsta, af mythiskt dunkel omhöljda Indiska historien.